I'm Still Alive

XXVI Martin

Sekunden jag kom på svävaren grep fredsväktare tag i mig och spännde fast mig vid en stol. Men vad gjorde Stina Hardbreak här? Hon hade gått på svävaren som om hon hade väntat påd en. Stina satte sig framför mig med ett snett leende. Jag kunde också se Willows mörka hud med en svart fläta hängande. Jag förståd ingenting.

- Förklara, sa jag bara.

- Har du inte förstått än? frågande hon och hennes sneda leende blev bredare.

- Nej, det var ju därför jag frågade, svarade jag och log samma leende tillbaka. 

- Jag skickades från huvudstaden till distrikt 13 för att eliminera dom andra segrarna, sa hon eneklt. 

- Xter?

- Ja, det var jag också.

- Du dödade honom, skyllde på Marcha och fick mig och Taylor fängslade. Hon slängde med det silverblonda håret som om hon var stolt över sina handlingar. 

- Du förstår nu alltså. 

Jag kände hur min kropp vibrerade av ilska. Hur kunde jag någonsin ha kallat henne för min vän. Det var hon hela tiden. Det var hon som Eleina hade sett. Undra om det var bestämt från början vad hennes uppdrag skulle vara. Om den falska lottningen också hade varit ett drag för henne att jobba för huvudstaden. Eller var det hennes storebror som hade fixat det. Det kunde jag inte veta.

Jag hade slutat le. Allt som jag hade känt för Stina Hardbreak hade försvunnit. Jag vände mig bort från henne. Vad gjorde Taylor nu? Jag hade bara sett en svävare så hon kunde inte vara infångad. Jag lät mig inte tänka det. 

Jag kände mer än hörde en rörelse på vänster sida från mig. Willow gick fram till mig. En till person som dom hade utnyttjat. Men jag kände inte igen henne. Hennes blyga sätt hade varit ett rent och skärt skådespel. Nu log hon brett och retsamt mot mig. 

- Hur känns det att förlora? frågade hon och log ett ännu bredare leende. I hennes gulfärgade ögon kunde jag se något som såg ut som vansinne. Hon såg ut som en pyskopat. Jag svarade inte utan tittade bara tillbaka på henne med en äcklad känsla i magen. Vad hade dom gjort med den här flickan? Hur mycket hade dom toterat henne för att hon skulle bli såhär?

- Svara mig! skrek hon och slog till mig på vänstra kinden. Sedan fnittrade hon till och hoppade iväg. 

Jag mötte Stinas blick och hon gav mig samma förvånade min innan hon skakade på huvudet och tittade bort. 

Efter ett tag stannade svävaren och en ögonbindel sattes på mig så att jag inte såg någonting. Jag fördes ner för långa trappor och genom korridorer. Vakterna var inte direkt varsamma utan knuffade till mig flera gånger bara för att dom visste att dom kunde göra det. 

Till slut kastades jag in i en trång cell med smutsigt golv. Jag slet av mig ögonbindeln och framför mig stod ingen annan än Snow våran 28-åriga president stod framför mig med ett kallt ansikte. Hans bruna lockiga hår hade fixats till så att det såg prydligt ut och han luktade mycket ros. 

- Berätta för mig, mr Moore, började han. Vad vet du?

- Om jag ska vara ärlig, sa jag lungt. Inget. Dom hade väl förstått att detta skulle hända förr eller senare och inte varit dumma nog att berätta något för mig. 

- Martin, sa han och gav upp den artiga tonen. Alla förutom några personer tror att du är död. Jag kan göra vad jag vill med dig. 

Jag höjde på ögonbrynen och nickade långsamt. Sedan låtsades jag tänka efter och sedan tryckte jag ihop läpparna och skakade på huvudet. 

- Inget kommer upp, sa jag och log svagt. Snow lutade sig framåt mig cellens galler.

- Det är bäst för dig att du talar sanning, svarade han och tittade på mig med smala ögon. Jag kan göra vad jag vill med Stina Hardbreak också, vet du.