I'm Still Alive

XI Martin

- Hur är det? frågade Marcha oroligt när jag hjälpte Taylor upp på stolen. Hon hade fått ett rött märke på kinden. Jag kom ihåg den gången när jag gick in i Stinas rum innan hunger spelen och att jag hade blev rikligt belönad för det.

- Är du okej? frågade jag. Hon skakade bara lätt på huvudet som om våra vältankar var missriktade. 

- Det är lugnt, sa hon. Hon ställde sig upp. Jag ska bara... Hon stönade av smärtan. 

- Ska jag... började jag men en vakt avbröt mig.

- Jag kan hjälpa dig till din sjuksal. Det var Lucas Harper. Den irriterande vakten lyfte upp Taylor och gick iväg mot rummen.

- Lika tjejgalen som alltid, sa Marcha och tittade retsamt på mig. 

- Vadå tjejgalen? sa jag och försökte låta undrande.

- Då ska vi se, sa Marcha och låtsades tänka efter. Först Stina, sen Willow och och nu Taylor. 

- Vad menar du med det? Dom är mina vänner. Men när jag sa det lät det inte så trovärdigt.

- Ja, visst, sa hon och dröp av irroni. Men varför tror du att Stina egentligen är här? Jag ryckte på axlarna. Jag kunde medge att det var lite skumt men vad kunde vara det värsta som kunde hända. 

- Jag ska se till hur det är med Taylor, sa Marcha och sprang iväg. Det var bara jag och Derik kvar vid bordet. Jag stod upp och han satt ner. Jag och Derik hade aldrig gillat varandra. Jag tänkte tillbaka på när vi var påväg till distrikt 13 och Taylor kom in i mitt rum. Jag hade sett på Derik att den enda anledningen till att han inte gick och slog ner mig var att Taylor var i närheten. Jag satte mig ner.

- Varför? frågade jag sekunden efter.

- Vadå varför? svarade han irriterat.

- Varför hatar du mig så mycket. Han skrattade till som om det var helt självklart och sedan slutade han direkt.

- För det första är du extremt irriterande, började Derik och tog upp ett finger. Och för det andra var vi fiender på arenan och innan. Och för det tredje, som Marcha sa flötar du med varje tjej som existerar. 

- Och som jag sa gör jag inte det.

- Vet du vad, han ställde sig upp och tittade stingt på mig. Jag önskade att du skulle ha dött på arenan. Han lämnade rummet. Nu var det bara jag som satt kvar och jag kunde lova att hälften av alla i matsalen stirrade på mig. Jag skrattade lite ansträngt som om det som hade hänt den sista kvarten inte skulle varit något. Några tjejer från ett bord längre bort tittade på mig som om jag var skräp och viskade till varandra.

Okej, tänkte jag eftertryckligt och skjönk längre ner i stolen.