Mitt huvud lutade mot min säng. Allt jag kunde tänka var på allt jag hade förstört. Jag suckade eftertryckligt när jag hörde steg komma mot mig i korridoren. Inte bara fredsväktare utan också någon annan. någon annan som slogs emot och inte ville gå ett steg själv. Plötsligt såg jag det röda håret och mitt hjärta stannade. Hon tittade upp på mig med hennes stora gröna ögon och under en sekund stod världen helt stilla. Innan hon öppnade munnen och skrek:
- Martin! Martin!
- Taylor ropade jag tillbaka. Dom var påväg mot min cell och jag ställde mig upp. Taylor kämpade efter min hand men fredsväktarna drog bort henne. Jag skrek efter henne och hon efter mig. Jag lutade mig mot väggen. Om jag bara hade gjort något innan. jag kunde förhindrat det här.
Eftermiddagen gick och det blev natt. Jag kunde höra Taylor snyfta från andra sidan av fängelset. Hon visste alltså lika bra som mig om vad som skulle hända. Jag kunde inte höra det ljudet. Jag ville göra något för henne något som hon skulle gilla. Jag började då nynna på en melodi som min mamma brukade sjunga för mig. Hon slutade snyfta och jag började sjunga:
- Ute på ängen, under dungens pilar en bädd av gräs, där du kan vila. Lägg dig ner, låt dig inte väckas förrän vi ser en ny dag bräckas. Hon sa inget men jag förstod att hon gillade det. Här kan du vila, här är det tryggt, här skyddar tusenskönor från allt som är styggt. Här blir drömmar ljuva och sanna för dig... Jag slutade sången. Jag visste vad som skulle hända sen och jag visste inte om jag verkligen skulle fortsätta.
- Martin, sa Taylor med svag röst.
- Ja, svarade jag rädd för vad hon skulle säga.
- Kan du säga slutet? frågade hon bedjande.
- Här är platsen där jag älskar dig, avslutade och stängde ögonen. Jag tror att den egentligen är till för mindre barn, så...
- Jag älskade den, avbröt Taylor och även om jag inte kunde se henne så visste jag att hon log. Jag log också men suckade samtidigt. Jag kunde inte göra något nu jag behövde acceptera faktumet att jag och Taylor skulle dö. Men vi skulle inte dö ensamma. Vi skulle iallafall ha varandra. Vad var det man sa på bröllop under 2000-talet? Tills döden skiljer oss åt. Ja, i vårat fall var det verkligen så.
YOU ARE READING
I'm Still Alive
Fanfiction-Andra Boken i serien I Will Win- Taylor Wissbone, Martin Moore och dom andra vinnarna kom till Distrikt 13. Alla i landet tror att dom är döda och att den enda som lever är Stina Hardbreak. Men president Snow vet bättre än så. Och han har en plan...
