I'm Still Alive

XXII Stina

Jag gjorde en lika förvånad och förskräckt min som alla runt mig gjorde och ställde ner glaset. Willow hade som hade med sig den isblonda peruken som vi hade kommit överens om och stod dramatiskt och viftade med den. Jag fick erkänna att även om jag inte tyckte om Willow så var hon en skicklig skådesspelare. 

Några vakter sprang slutligen fram till Willow och ut egenom dörren. Den här gången hade det varit enklare och mycket mer känslolöst. Det var hans fel. 

- Säg inte emot en Hardbreak, mumlade jag och tog upp glaset igen för att kunna gömma mitt självbelåtna leende. 

Men det bästa med det här var inte att jag hade fått min hämnd för att han ens tittade min väg. Eller att inga blickar hade vänts mot mig under utroppet. Utan att jag skulle få min hämnd på något mycket större. På någon som hade skämnt ut mig på arean. 

- Stina, sa Martin och ryckte mig i axeln. Jag mötte stadigt hans blåa oroliga blick. Har du sett Marcha?

- Nej, ljög jag. Är hon borta?

- Inte längre, svarade han och pekade mot dom stora dörrarna. Marcha som planen hade sagt hade gått ut för att träffa sin lilla pojkvän som jag hade fixat inte skulle vara bjuden. Med det så skulle ingen kunna säga att hon var här och med det var hon misstänkt. Och dessutom så skulle Willow peka ut henne. 

Marcha blev oförsiktigt insläppad i salen med en hård hand om hennes nacke och två andra kring hennes armar. Detta sg dom nog nödvändigt eftersom att hon var en segare. Dom släppte henne på golvet framför Sabrina Coins fötter. Sabrina själv såg helt rasande ut. 

- Hur vågar du!? frågade hon med sammanbitna käkar. Jag räddade dig från arenan, alltså från en säker död. Jag lät dig bo i distrikt 13, jag gav dig mat, vatten och kläder. Och du tackar mig såhär!?

- Jag har inte gjort något, kved Marcha. Jag lovar! 

Sabrina gav henne en sista blick innan hon höjde huvudet och vände sig om.

- Gör er av med henne. 

Hela folksamlingen rörde på sig när Taylor argt knödde sig fram. Hon såg lätt vansinnig ut, men jag kunde ändå se tårarna i hennes ögon och jag föraktade dom.

- Ni kan inte göra såhär! skrek hon utan att hålla något tillbaka. Ni vet inte ens om det är hon och dessutom så behöver ni ha en rättegång! Sabrina gav henne ett falskt leende. 

- Och vem tror du att du är som kan säga vad jag ska göra och inte göra? 

Taylor svarade inte utan hade huvudet nersänkt. Hon kanske till och med gjorde sig av med henne också.

- Nej, jag tänkte väl det, sa hon och nickade mot någon i publiken som tog upp Alma Coin och gick ut med henne ur rummet. Allas hjärtslag klappade högt i rummet medan som Sabrina Coin formade ordet:

- Skjut!