I'm Still Alive

IV Taylor

Att träffa Martin hade jag trott skulle göra mig lugnare och gladare. Men när han satt där på sängkanten och stirrade på Stina och hennes nya glänsande hår så kände jag inget annat än ilska.

- Ursäkta, sa jag och petade honom lätt på ena axeln.

- Vad? frågade han snabbt och vände sig om.

- Du stirrade, sa jag och försökte låta mindre svartsjuk än vad jag var. Plötsligt kom en betjänt in i rummet. Hon var en ung tjej med guldfärgade ögon och svart hår. Hon tittade upp på Martin och helt från ingenstans hoppade hon upp i hans armar. Jag kände hur det brände av förlägenhet i ansiktet.

- Du lever! sa hon glatt. Vi trodde... Men vi visste inte. Han var lite överumplad men fortfarande väldigt glad. Jag kände hur något inom mig ville ta tag i henne och kasta ut henne härifrån. Men istället frågade jag med så lugn och behärskad röst jag kunde:

- Vad gäller ärendet? Hon hoppade skamset upp från honom som om hon nu förstod att jag var här.

- Det är lunch, sa hon med blossande kinder. Hon började gå mot dörren men sedan stannade och vände sig snabbt om:

- Vi ses snart. Hon viftade töntigt med ögonfransarna och efter hon helt ur rummet.

- Vem var det? frågade jag och kunde den här gången inte hålla tillbaka min svartsjuka.

- Willow, sa han. Jag känner henne faktsikt inte så bra för att vara ärlig.

- Nähe, sa jag ironiskt. Jag trodde att det typ var din flickvän. Jag ångrade direkt det sista jag hade sagt. Det lät som om jag ville bli det. Patetiskt!

- Nej, sa han och skrattade besvärat. Jag visste faktsikt inte själv att hon var så lättsam. Men helt plötsligt hörde vi steg utanför dörren.

- Göm dig! viskade jag snabbt. Jag visste egentligen inte varför jag hade sagt det. Det inte direkt som om vi gjorde något olaglit. Men Martin gjorde ändå som jag hade sagt. Han gömde sig under min sjukbädd. Plötsligt kom Derik Williams in.

- Pratade du med någon? frågade han och blåste bort den bruna luggen ur ansiktet.

- Nej, ljög jag snabbt. Han gick obesvärat fram till min bädd och satte sig på samma plats som Martin hade suttit sig sekunden innan.

- Jag har velat träffa dig den senaste tiden men min doktor ville inte låta mig göra det, sa han och log.

- Jaha, sa jag. Varför ville han träffa mig? Hade jag gjort honom något?

- Jag bara undrade om du ville gå till lunchen med mig, mumlade han snabbt. 

- Ja, visst, sa jag och utan att tänka på att någon var under mig bytte jag position i sängen.

- Aj, sa Martin till min förfärelse.

- Vem var det? frågade Derik misstänksamt. Taylor, är det någon här?

- Nej, ljög jag igen. Ska vi gå? Han verkade snabbt släppa det och med ett brett leende hjälpte han mig upp. Det kände lite konstig att gå med honom som om vi var ett par. Och med ett skratt som jag på gången i triumfvagnarna när jag hade ramlat i hans famn. Jag hade blivit så irriterad på hononom då. 

Vi gick ut genom dörren och stängde den. Åh, nej, den här dörren låste sig själv. Man kan bara låsa upp dörren utifrån med ett blippkort. Martin skulle vara fast där inne.