I'm Still Alive

XXXV Martin

Strax efter Taylor blev bortförd kom ett par fredsväktare för att föra bort mig med. Dom förväntade sig att jag skulle börja slåss med en gång så därför gjorde jag det inte. Jag var lugn och still tills jag kände hur en av vakterna blev lugn och då började jag slåss.

Dom båda vakterna var ute efter två sekunder. Jag gav till ett skratt som om det var lite för enkelt för att vara sant. Men sekunden efter så stormade vakter in från båda mina håll. Jag tog snabbt upp pistolerna från fredsväktarna på golvet och riktade dom åt båda hållen. Fredsväktarna stannade, rädd för att det just skulle vara den som skulle dö.

- Låt mig gå och ingen ska bli skadad, skrek jag och även när jag sa det lät det dumt. Plötsligt så rörde sig det bland fredsväktarna. En kvinna kom fram till mig med ett snett leende och en bula i hvudet.

- Jasmine, nej! komderade en man men hon stannade inte utan hon gick hela vägen fram till mig.

- Du kan berätta för mig, Martin, sa hon och log ett söttliskigt leende. Taylor ligger inne nu, om jag ger en order så kan dom sticka in saxen i ögat på henne. Eller klippa upp hennes gungipor. Du behöver bara säga ett ord.

- Du vågar inte, sa jag med sammanbitna tänder. Hon gick närmare mig och böjde huvudet mot mig så att hennes mun bara var två centimeter från mitt öra.

- Jag vågar, Björnen, sa hon och jag kände hur mitt hjärta stannade. 

- Vad var ditt namn nu igen?

- Mitt namn är Laia Jasmine Moore, distrikt 2, svarade min stora syster med ett leende. Jag kände hur jag föll bakåt och landade med en hård duns på stengolvet. En tillräckig duns för att det skulle börja krypa svart i mitt synfält. 

Jag vaknade upp på en bår. Allt kunde vara en dröm. Laia var död. Jag visste det.  Men det hade bara varit Laia som kallade mig för Björnen. Jag kände lukten av hårfärgsmedeln och satte mig snabbt upp. Mitt hår var nu blont. Jag granskade det och fnyste. 

- Ursäkta mig men kan jag få ändra hårfärg? frågade jag till ingen särkild.

- Det är våra oder från Stina Hardbreak, sa en kvinna vid ett skrivbord.

Stina Hardbreak? Så det var Stinas fel att jag nu var blondin. Väldigt trevligt.

- Martin Moore, kvinnan från skrivbordet ställde sig upp och gick fram till mig.

- Ja, det är mitt namn.

- Du ska delta i dom 25:te hungerspelen, sa hon och väntade sig en dramatisk reaktion som jag inte tänkte ge henne.

- Jaha, det var ju kul. Hon fnyste och himlade med dom gyllene ögonen.

- Ditt nya namn är Elias Versus och du är från distrikt 1, sa hon. Då så. Nu ska du på tåget. Lycka till.

Då var det så då. Jag, Martin Moore, 17 år gammal, ogyltig vinnare av dom 24:de hungerspelen, förklädd till en annan person, skulle delta i dom 25:te hungerspelen.