Lugnet Till Ditt Kaos

Del 20

Vårterminen kunde inte ha fått en mer kaotisk start. Jag försöker fortfarande processa vad som just hände. Vi sitter inne på rektorns kontor. Diana, Lucas och jag. Lucas har en nedblodad klump med toapapper pressad mot näsan. Hans ena öga är svullet och han har skrapsår på läppen och pannan. Han andas tungt och rossligt. Diana stirrar stint på rektorn samtidigt som hon masserar sin ena hand och otåligt gungar med benet. Jag sitter apatisk och tittar tomt framför mig. Rektor-Eva ser på oss med bister min.
"Jaha, hör ni. Hur hamnade vi här? Är det någon som har lust att förklara?"

Första dagen efter jullovet hade varit händelselös. Så pass att jag hade gäspat på varje lektion dittills. Det förändrades dock när lunchen var över och eftermiddagslektionerna skulle börja. Då gick allt väldigt fort. Korridorerna började tömmas på elever. Låset till mitt skåp kärvade som vanligt. Efter en stunds knixande och en och annan svordom gick det äntligen i lås. Jag andades ut och gjorde mig redo att skynda till lektionen, men när jag vände mig om stod Lucas där.
"Ebba, kan vi prata? Snälla?", bad han.
"Jag är sen", svarade jag kort.
Han suckade.
"Det går fort, jag lovar."
"Lucas, det är slut. Vad vill du?"
Han la sin hand på min arm.
"Menar du verkligen det?"
"Va? Vadå?"
Han lutade sig närmre mig.
"Jag vet att jag var vidrig på nyår. Diana hade all rätt att smälla till mig. Men jag tyckte vi hade det bra innan dess."
Jag höjde på ögonbrynen och hånskrattade.
"Va? Skämtar du nu eller? Det var slut innan nyår. Ditt beteende på nyår bekräftade bara att jag hade gjort rätt i att kasta dig."
Han slog ned blicken i marken.
"Jag älskar ju dig."
Jag pressade skrivblocket och textböckerna mot bröstet.
"Om du verkligen gjorde det så skulle du inte ha våldtagit mig."
När jag sa det brann det till i hans ögon. Blicken blev genast intensivt genomborrande. Han tog ett fast grepp om min axel och tryckte upp mig mot raden av skåp.
"Men sluta! Skulle jag ha våldtagit dig? Jag hoppas att du inte har sagt det till någon, för i så fall går du runt och ljuger om mig. Jag är ingen jävla våldtäktsman!"
Jag kände hur tårarna hotade att tränga fram. Lucas var också nära att börja gråta. Av ilska? Sorg? Kände han sig sviken? Jag vet inte.
"Du frågade aldrig om jag ville", pep jag.
Lucas grepp om min axel hårdnade och han drämde in mig i skåpet ännu en gång.
"Du ville! Säg fan inte att du inte ville!"
Han höjde rösten och de få elever som var kvar i korridoren vände sig om och stirrade på oss.
"Lucas, släpp mig!"
Jag försökte vrida mig ur hans grepp, men det tedde sig omöjligt. I ögonvrån såg jag hur någon närmade sig, och snabbt gick det. Ljudet av de påskyndade stegen studsade i väggarna. Personen påkallade Lucas uppmärksamhet genom att ropa på honom.
"Lucas!"
Lucas vred på huvudet och i nästa sekund hade han mottagit ett slag av Dianas knytnäve. Hans grepp om mig lossades och efter en spark i skrevet och ytterligare två knytnävsslag i ansiktet föll han till golvet. Det annars beigea linoleumet hade färgats brungrått av slask och smuts som alla hundratals par skor hade dragit in utifrån. Lucas ljusgrå tjocktröja blev blöt och fläckig. I en kort sekund låg han orörlig i fosterställning och kved av smärta. Jag sökte Dianas blick, men hon befann sig som i ett vakuum. Hennes blick var svart och ögonen brann. Nävarna hade hon knutit så hårt att knogarna hade vitnat. Jag ryckte till när hon måttade en spark i magen på Lucas.
"Jag ska fucking döda dig, ditt jävla äckel!"
Dianas röst skar genom märg och ben. Jag ryggade tillbaka. Lucas hostade till. Diana fortsatte sparka, men nu måttade hon sparkarna mot hans ansikte. Hon sparkade och sparkade och sparkade. Lucas huvud kastades bakåt gång på gång. Han blödde ymnigt. Det bildades blodpölar på golvet, Dianas skor blev blodiga, Lucas tröja blev blodig och det stänkte blod på bänkarna bakom honom. I ett ögonblick trodde jag att han skulle dö. Att hon faktiskt tänkte döda honom. Jag insåg inte att jag skrek förrän en lärare hade tagit tag i Diana och dragit bort henne från Lucas. Jag hade skrikit hennes namn och att hon skulle sluta, men i stunden var hon både blind och döv.
"Diana! Nu lugnar du ner dig! Diana!"
Det var matte-Jonas som skrek åt henne samtidigt som han fick använda en stor portion av sin kraft för att hålla fast Diana. Hon var fortfarande ursinnig. Jonas drog med henne ut samtidigt som hon återigen skrek att Lucas skulle dö. En annan lärare, en äldre kvinna, fick upp Lucas på fötter. Han stödde sig mot henne och spottade blod på golvet.
"Jag tar med honom till skolsyster!"
Det var mig kvinnan pratade med. Jag nickade stumt. Det hade samlats en stor skara elever runtomkring oss. Några viskade skärrat med varandra. Några filmade spektaklet med sina telefoner. Jag armbågade mig genom klungan och gick ut genom dörren som Jonas och Diana hade försvunnit ut genom. Den kalla januariluften var som ett slag i ansiktet och först då insåg jag hur varm jag var. Jag svettades floder. Kylan fick chocken att lägga sig en aning och hjälpte mig att återfå fokus. Jag sökte efter Diana med blicken och fann henne en bit bort. Hon sög på en cigarett och sparkade frustrerat i snön. Bredvid henne stod Jonas. Han försökte prata med henne men Diana visade inga tecken på att hon faktiskt lyssnade. Jag småsprang mot dem och kraschade in i Dianas famn. Hon höll om mig hårt och jag strök henne över ryggen.
"Shh, jag är okej. Jag är okej. Allt är okej och jag är här nu", sa jag till henne.
"Jag trodde han gjorde illa dig", mumlade hon.
"Jag vet. Det är okej. Jag vet att du bara försökte skydda mig."
"Hur mår Lucas?"
Jag tog ett steg tillbaka och placerade mina händer på hennes kinder.
"Jag vet inte. Han är hos skolsyster. Han blödde rätt mycket."
"Shit. Jag vet inte vad som hände, jag... jag blev bara så jävla arg."
Jag nickade. Jonas avbröt oss genom att meddela att vi hade blivit kallade till rektorn. Diana slöt ögonen och suckade.
"Helvete."