Lugnet Till Ditt Kaos

Del 7

På natten kan jag inte sova. Jag ligger vaken och tänker på det Diana sa om att hon gillar både killar och tjejer. Att hon kan bli kär i vem som helst. Det är inte så konstigt egentligen, man blir ju kär i en människa för att man tycker om hans eller hennes personlighet. Jag förstår Diana. Men trots det så kan jag inte för mitt liv se mig själv tillsammans med en tjej. Jag har ju haft pojkvän. Under några månader i åttan så var jag tillsammans med en kille som hette Jocke. Vi gick i samma klass och han var minst lika blyg som mig. Han var söt och jag tyckte det var mysigt att umgås med honom. Vi var kära i varandra. För det är väl det kärlek är? Jag gillade att spendera tid med honom och jag blev glad och varm i kroppen när han sa hur mycket han tyckte om mig eller hur fin han tyckte att jag var. Är det det som kallas fjärilar i magen? Är man med rätt person när ens kompisar säger om och om igen "wow, ni passar verkligen så bra ihop"? Det är man väl? Mitt huvud är fullt av frågor som aldrig funnits där tidigare, tack vare Dianas lilla tal och de idiotiska kommentarerna hon yttrade ute i bilen, och den där blicken hon gav mig. Jävla Diana. Hon frågade varför jag inte trodde att jag kunde bli kär i en tjej. Vadå varför? Det frågar man väl inte? Plötsligt känner jag mig förbannad på henne. Jag tar upp iPhonen som ligger på nattduksbordet bredvid sängen och går in på Safari. I sökrutan skriver jag 'hur vet man om man är kär?'. Jag scrollar lite bland resultaten och klickar på en länk som tar mig till umo.se. Jag börjar läsa:
'Det händer saker i kroppen när du är kär, som att det kan kännas varmt, härligt och pirrigt. Du kan också känna dig pigg, modig och lycklig, eller lugn och harmonisk. Du kan få svårt att koncentrera dig, eller tänka på annat än den eller dem du är kär i. Men det kan också kännas nervöst eller ledsamt att vara kär. En del får svårt att äta eller sova. Det brukar kännas bra att tänka på eller vara nära den eller dem du är kär i. Ibland kan det då kännas som att hjärtat slår snabbare än vanligt och du kan bli skakig, blyg, rusig eller kåt. Det är svårt att veta vad som gör att vi blir kära. Det kan vara personens sätt att vara, eller kanske är det något med hens ögon, röst eller lukt.'
Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen träder fram och en oroskänsla börjar mola i magen. Jag skakar på huvudet, men fortsätter läsa:
'En del tänker att de vet vilken typ av personer de blir kära i. Men sen kanske det inte stämmer. Du kan bli kär i någon du inte alls trodde. Kärlek kan överraska, till exempel om du blir kär i någon av ett annat kön än du blivit tidigare eller om du blir kär i "fel" person. När känslorna inte stämmer med dina förväntningar eller bilder av kärlek kan det bli som en chock. Kanske förstår du först inte att du är kär.'
När jag har läst det känner jag mig stel och kallsvettig. Jag lägger tillbaka telefonen på nattduksbordet, sen börjar tårarna rinna.

När natten blir till morgon och jag vaknar igen känns allt lite bättre, trots att jag grät mig till sömns. Jag bestämmer mig snabbt för att glömma det jag läste under föregående kväll. Det spelar ändå ingen roll. Jag tänker också att jag borde sluta hänga med Diana och försöka distansera mig lite från henne. Jag har ju Frida och Evelina. Varför ska jag umgås med Diana när jag har två nära vänner redan? Jag kliver upp ur sängen med ett leende på läpparna och får en känsla av att det kommer bli en bra dag. Allt löser sig. Det gör det alltid.

Jag småspringer ned för trappan och in i köket, men stannar tvärt när jag ser Diana. Hon sitter vid köksbordet med en kaffekopp i ena handen och sin mobil i den andra. Jag är på väg att vända på klacken och rusa upp på övervåningen igen, men hinner inte. Hon tittar upp och möter min blick med ett stort leende på läpparna.
"Hej tjejen", säger hon.
"Hej", svarar jag kort.
Jag gör en ostmacka och sätter mig därefter mittemot henne. Jag börjar nervöst att tugga på mackan samtidigt som jag häller apelsinjuice i ett glas. Jag vet inte varför jag är nervös. I periferin ser jag att hon tittar på mig. Jag möter inte hennes blick, utan stirrar bara stint ned i bordet.
"Vill du ha skjuts till skolan?", frågar hon.
Jag skakar snabbt på huvudet.
"Nej, det är lugnt."
Hon höjer på ögonbrynen.
"Nähä. Okej. Vill du ha skjuts hem i eftermiddag då?"
Den här gången skakar jag bara på huvudet, utan att svara.
"Har det hänt nåt?", frågar hon mjukt.
Jag känner hur tårarna stiger i ögonen. Jag vet inte varför jag trodde att jag kunde vara kall mot henne. Det funkar ju inte. Allt jag vill omfamna henne och åka till skolan tillsammans med henne. Vara med henne. Jag tittar upp på henne, utan att riktigt se hennes oroade ansiktsuttryck. Allt är suddigt.
"Nej, det är lugnt", säger jag igen.
"Okej. Säg till om det är något du vill snacka om. Jag finns här."
Med det lämnar hon bordet och jag gör mitt bästa för att blinka bort tårarna.