Lugnet Till Ditt Kaos

Del 9

Jag funderar. Varje dag funderar jag på om jag ska berätta för Diana vad som hände den där natten. Jag vet ju inte ens om hon vill minnas det eller inte. Men jag vill. Jag vill att hon ska minnas. Jag vill att hon ska säga att hon tyckte om det och att hon vill göra det igen, så att jag kan säga samma sak.

Jag tänker ofta på kyssen. Jag känner Dianas varma, lite fuktiga läppar mot mina, jag känner hennes hand som är intrasslad i mitt hår och ser hennes slutna ögon framför mig. I min fantasi är det sällan där det slutar. Det gjorde det i verkliga livet, men i mina tankar fortsätter det. Kläder som inte längre är i vägen, Dianas tunga i min mun och hennes händer över min kropp. Jag kanske borde skämmas, men ser inte poängen med det. Alla har väl fantasier? Det är ingen som kommer få reda på vad jag tycker och tänker om Diana och fantasierna kommer aldrig att bli till verklighet. Jag vet inte ens om jag vill det. Jag vet att jag vill kyssa henne igen, men något mer än så känns bara läskigt. Det är ju läskigt nog att behöva inse att jag är attraherad av henne.

Det är en kylig tisdag sent i november och Frida, Evelina och jag själv spenderar håltimmen i skolkafeterian. Det var egentligen tänkt att vi skulle gå och äta lunch på stan, men kom överens om att det är alldeles för kallt för det. Den första snön kommer nog vilken dag som helst nu. Vi har köpt varsin kopp varm choklad med grädde och tagit plats i de bekvämaste sofforna. Vi småpratar om lite allt möjligt och för en stund har alla tankar på Diana försvunnit. Det varar dock inte alls så länge som jag kanske hade önskat, för plötsligt kommer hon in i kafeterian. Vi träffas nästan aldrig i skolan, så på något sätt är det precis som att universum vill att jag ska tänka på henne. Hon går med bestämda steg fram till disken och köper en kaffe. När hon vänder sig om får hon syn på oss. Hon skiner genast upp och jag blir alldeles varm inombords.
"Vad fan, hur fick ni tag i de skönaste sofforna?", ropar hon.
Alla i kafeterian vänder sig om och stirrar på henne och jag kan inte låta bli att le. Diskret är ett ord hon inte kan stava till.
"Hej chica", säger hon när hon kommit fram till oss.
Hon drar sina fingrar genom mitt hår och blinkar mot mig. Jag blir varm om kinderna och hälsar tillbaka.
"Läget då?", frågar hon.
Frågan verkar vara riktad till oss alla tre, men det är bara jag som svarar. Evelina och Frida sitter tysta, som alltid när Diana är i närheten.
"Det är bra. Vi har håltimme."
"Drygt", säger Diana och tar en klunk av kaffet.
"Det är rätt chill faktiskt. Vi har ju de skönaste sofforna", säger jag med en handgest.
Diana höjer på ögonbrynen och flinar.
"Det är sant. Jag har engelska snart, men jag skulle behöva snacka med dig. I enrum."
Jag nickar och följer med henne ut ur kafeterian. I korridoren utanför är det i princip folktomt. Mitt hjärta börjar rusa. Av någon anledning får jag för mig att hon vill prata om kyssen. Att hon minns den nu. Hon ser på mig med förväntansfull blick och ett leende på läpparna.
"Ska du till Folkan imorgon?", frågar hon.
Jag andas ut.
"På gymnasiefesten?"
Diana nickar.
"Nä, jag tror inte det", säger jag med ett snett leende.
Hennes ögon vidgas av förvåning.
"Varför inte?"
Jag rycker på axlarna.
"Alltså, jag vet inte riktigt. Jag har ju aldrig varit på gymnasiefest innan."
"Va?", utropar hon. "Du har ju gått på gymnasiet i typ ett och ett halvt år! Varför inte?"
"Det har inte blivit så bara", svarar jag.
"Men hallå, då är det ju inte ens en fråga längre! Det är klart att du ska gå! Någon gång måste ju vara den första", säger hon bestämt.
Jag skakar på huvudet.
"Jag tror inte det."
Hon ler mot mig. Hennes ögon glittrar.
"Kom igen! Du kan gå med mig! Jag tar hand om dig. Snälla! Det blir skitkul!"
Jag tvekar, men bara i ett par sekunder.
"Okej, jag följer väl med då."
"Yes, vi kommer ha så fucking kul!"
Jag fnissar åt hennes entusiasm.
"Du kan ju ta med dig isprinsessorna där inne om du vill", säger hon med en nickning mot kafeterian.
Det är Frida och Evelina hon syftar på. Jag höjer på ögonbrynen och lägger huvudet på sned.
"Vadå, de är ju det! Jag har aldrig träffat två stelare människor i hela mitt liv!", utbrister hon. "Hur pallar du umgås med dem?"
Jag rycker på axlarna.
"De är schyssta. De är nog bara lite rädda för dig."
Hon himlar med ögonen.
"För jag är ju så jävla scary."
"Lite läskig är du", säger jag skämtsamt.
"Inte alls!", protesterar hon.
"Lite, lite?", säger jag.
Hon skrattar.
"Så länge du inte är rädd för mig så antar jag att jag kan vara fine med det."
"Det är jag inte", svarar jag lugnt.
"Då så. Då är det chill."
Leendet på hennes läppar gör mig nervös, fast på ett bra sätt. Det gör mig pirrig. Det har det gjort ända sen första gången hon log mot mig.