Lugnet Till Ditt Kaos

Del 3

Det är sent. Klockan börjar närma sig halv ett på natten och jag ligger och kollar igenom Dianas sociala medier. Vi är inte vänner på Facebook och vi följer inte varandra på Instagram, men då hon har öppen profil på båda två så kan jag se allt hon har lagt ut. Hon är inte särskilt aktiv på något av kontona, vad det verkar. På hennes Facebook finns inte mer än en profilbild och några delade artiklar. Hon har inte ens någon omslagsbild. Hennes Instagram är också ganska bildfattig. Sju bilder totalt. Jag klickar på den första bilden hon la ut. Det är en bild på henne i profil. Den måste vara tagen på natten, för hon lyses upp av blixten och det är mörkt runtomkring henne. Hon har en cigarett mellan fingrarna och ögonen är slutna. Bildtexten består av en dödskalle-emoji. Under bilden är det två personer som har kommenterat att hon är snygg. Två av hennes gamla vänner, antar jag. Bilden postades för lite mer än ett år sedan, men hon ser likadan ut nu som hon gjorde då. Långt, ljusbrunt hår och ljus hy. Små händer med smala fingrar. Hon är inte så där uppenbart snygg som vissa tjejer är, men hon utstrålar någonting som är så fruktansvärt vackert. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men nu tänker jag på det. Nu kan jag inte sluta tänka på hur vacker hon är.

Frida idiotförklarade mig när jag sa att Diana kanske inte är så farlig som vi hade trott och att det faktiskt finns en förklaring till varför hon beter sig som hon gör. Frida gav mig inte ens en chans att berätta om Dianas tidigare liv, utan avvisade mig bara genom att säga att det inte finns någonting som rättfärdigar hennes sopiga livsstil. Hon sa att Diana lever som en nedknarkad Hollywood-stjärna som inte har någonting kvar att leva för. Om hon hade sagt samma sak bara några dagar tidigare så hade jag nog inte varit sen att hålla med, men allt jag ville göra nu var att försvara Diana. Jag vet inte varför. Frida la huvudet på sned och såg på mig med en nedlåtande blick.
"Skärp dig, Ebba. Ni hade ett litet 'moment' tillsammans och nu tror du att du känner henne helt plötsligt? Du kan inte vara så korkad. Hon ljuger ihop nån snyfthistoria om att hon är missförstådd och du sväljer det med hull och hår. Hon vill säkert bara att du ska tycka synd om henne så att hon kan manipulera dig och få dig dit hon vill senare. Du vet att hon inte är jävla oskyldig och du vet att hon beter sig vidrigt. Du kan inte blunda för det, fattar du väl?"
Så sa hon. Kanske har hon faktiskt rätt också, men hennes ord svider i mig när jag somnar. Jag vill inte att hon ska ha rätt.

Jag spenderar hela lördagsförmiddagen med att grubbla över Fridas ord och analysera min och Dianas konversation. Till slut inser jag att Frida har rätt. Jag är en nobody och Diana är Diana. Varför skulle hon vara trevlig mot mig om det inte är för att hon vill ha någonting i gengäld? Vad det skulle kunna vara vet jag dock inte. Jag vill så gärna tro på historien hon drog igår, för den skulle kunna förklara så otroligt mycket, men så vitt jag vet så skulle hon lika gärna kunna vara en mytoman som har hittat på alltihop. Jag har ingen aning. Jag känner henne inte, som Frida så indiskret påpekade.

Mina funderingar avbryts när det knackar på dörren till mitt rum. Jag rycker till och återvänder snabbt till verkligheten.
"Kom in!", ropar jag och snurrar runt i skrivbordsstolen.
Diana står i dörröppningen och ler snett mot mig.
"Hej", säger jag osäkert.
Hon kliver in rummet och sätter sig på sängen med benen i kors.
"Vad gör du?" frågar hon.
"Pluggar", svarar jag och nickar mot den uppslagna matteboken på skrivbordet.
Hon lägger huvudet på sned.
"Inte på en lördag väl?", säger hon mjukt.
Jag drar en hand genom håret och vänder bort blicken från henne. Det är något med sättet hon tittar på mig. Något som gör att jag helt och hållet glömmer bort Fridas ord från kvällen innan.
"Jo, tyvärr. Vi har prov snart."
Hon hoppar ur sängen, går fram till skrivbordet och börjar bläddra i boken. Hon står så pass nära mig att jag bara behöver vinkla handen för att röra vid henne.
"Matte. Fy fan", svär hon.
"Verkligen", mumlar jag och drar återigen handen genom håret i ett halvhjärtat försök att få de blonda lockarna att ligga på plats.
Hon tittar på mig och byter genast ämne.
"Du har sjukt fint hår, det vet du va?"
Det börjar genast hetta i kinderna.
"Jag tycker mest att det är irriterande. Det är alltid i vägen", mumlar jag.
Hon lägger tillbaka matteboken på skrivbordet och drar helt oblygt sin hand genom mitt hår. En gång, två gånger. En gång med båda händerna. Jag sluter ögonen i ett par sekunder. Hon ser det och fnissar.
"Är det skönt?"
Jag nickar och ler lite. Det blir tyst mellan oss. Diana ställer sig bakom mig och fortsätter hålla på med håret. Jag känner hennes naglar mot min hårbotten och det går rysningar genom hela min kropp. Frida och Evelina skulle smälla av om de såg oss nu. Jag lutar huvudet bakåt och tittar upp på henne. Hon flinar.
"Säg till om du vill att jag ska sluta."
Jag skakar på huvudet. Det sista jag vill är att hon ska sluta.
"Vart åkte du och Andreas igår?", frågar jag försiktigt.
"Hem till honom. Vi kollade Netflix med några av hans kompisar. Chillade, typ."
"Är ni tillsammans?"
Jag försöker låta nonchalant. Inte som att det är något jag verkligen vill veta. Hon skrattar till.
"Nej, Gud nej. När vi först träffades så var han nog lite sugen, men jag har aldrig haft såna känslor för honom. Han gav nog upp rätt snabbt och nu är vi mer som bror och syster. Det är ju han som fixar alkohol till mig så jag lär ju vara schysst mot honom i vilket fall som helst."
Hon slutar dra sina händer genom mitt hår, till min stora besvikelse. Jag snurrar runt i skrivbordsstolen och mina ben snuddar vid hennes. Hon ler snett och blinkar mot mig. Hade hon placerat sin hand över mitt hjärta hade hon känt hur det hamrar innanför bröstkorgen.
"Är du tillsammans med någon annan?", frågar jag dröjande.
Hon sätter sig på sängen igen.
"Nä."
"Varför inte?"
Dum fråga. Mentalt ger jag mig själv en örfil. Hon rycker på axlarna.
"Det har inte blivit så bara."
Jag hummar tyst.
"Är du?", frågar hon.
"Som om", svarar jag och himlar med ögonen.
Hon höjer roat på ögonbrynen.
"Vad menar du med det? Hade du siktat in dig på nån snubbe hade du ju lätt kunnat charma honom. Du är ju liksom..."
Hennes röst dör bort.
"Vadå?", frågar jag.
Hon möter min blick och ser mig i ögonen.
"Girlfriend material."
Jag blir genast generad och bryter ögonkontakten.
"På vilken planet då?"
"Ge dig, Ebba! Du är ju söt och snäll och charmig... ja, men allt sånt där."
Hon tittar fortfarande på mig men jag kan inte titta på henne. Jag blir varm i hela kroppen av hennes ord, men likt förbannat så vet jag inte om jag vill tro på dem.
"Jag vet inte det", mumlar jag.
"Det är så", fastslår hon snabbt. "Du är liksom så lugn och cool. Snubbarna gillar det. Inte lika kaosig som mig, du vet."
Hon ler lite. Jag river nervöst på nagelbanden.
"Men varje lugn behöver väl lite kaos."
Hon slickar sig om läpparna och nickar.
"Jo. Och varje kaos behöver ett visst lugn. Så är det."
Vi ser varandra i ögonen en sista gång innan hon reser sig upp och lämnar rummet. Frågan som berör det faktum att vi kanske behöver varandra stannar kvar hos mig.

När klockan börjar närma sig halv nio på kvällen och Så mycket bättre rullar på tv:n i vardagsrummet kommer pappa och slår sig ned bredvid mig i soffan.
"Hur är det gumman?", frågar han.
"Det är väl bra", svarar jag.
Han nickar.
"Så bra, så bra."
Jag hummar tyst.
"Hur tycker du att det funkar med Katarina?", säger han dröjande.
"Bra. Hon är schysst. Du verkar ju framförallt må väldigt bra tillsammans med henne och det gör mig glad", säger jag och ler mot honom.
"Ja, jo, så är det ju."
Han kliar sig i nacken och rodnar lite innan han fortsätter.
"Hur går det med Diana då? Det verkar som att det är lite kyligt mellan er."
Han granskar mig ingående och väntar på en reaktion. Jag rycker på axlarna.
"Det var nog det i början, men jag tror att vi båda har tinat upp nu. Jag blev ju inte direkt överlycklig när du sa att hon skulle bo här, men jag lever med det. Vi kan nog komma överens om vi bara anstränger oss lite."
Han rufsar om mitt hår och ler nöjt.
"Så ska det låta. Jag vet att det nog inte blev som du hade tänkt dig, men det gör mig glad att du är så pass mogen att du i alla fall försöker göra det bästa av situationen, i stället för att tjura över att det blev som det blev."
Jag nickar.
"Absolut."
Vi avslutar konversationen när Katarina kommer in i vardagsrummet. I händerna har hon en stor skål med popcorn som hon ställer ned på soffbordet.
"Nu är det lördag!", utbrister hon.
Hon slår sig ned bredvid pappa och ger honom en puss på kinden. Han lägger genast armen om henne och drar henne intill sig. Jag ler åt dem. Lite gulligt är det ändå. Lite.

Jag sliter blicken från tv:n när Diana sticker in huvudet i vardagsrummet och trummar på dörrkarmen.
"Jag drar nu", säger hon.
"Vänta, vart då?", säger Katarina aningslöst.
"Niklas", svarar Diana som om det vore en självklarhet.
Hon är hårt sminkad med mörk ögonskugga och eyeliner och långa lösögonfransar. Hon har en leopardmönstrad tubtopp och ett par svarta lacktights på sig. Håret virvlar sig ner i stora lockar över axlarna. Vacker, vacker, vacker är det enda som far genom min hjärna.
"Är det fest nu igen?", frågar Katarina och höjer på ögonbrynen.
Diana hummar och scrollar på sin iPhone.
"Du vet vad jag tycker, Diana", säger Katarina strängt.
Diana suckar.
"Jo, det är klart att jag vet, mamma. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag fullständigt i det."
Med de orden lämnar hon vardagsrummet. Katarina ropar efter henne, men pappa placerar en hand på hennes lår och skakar på huvudet.
"Det är ingen idé. Låt henne gå", säger han tyst.
Katarina masserar sina tinningar.
"Jag vet inte vad jag ska göra med den ungen, Thomas."
"Shh, såja. Det här är ju bara en period hon har. Hon kommer lugna ner sig så småningom, det är jag säker på."
Pappas röst är lugn och stadig. Katarina lutar huvudet mot hans axel.
"Hon bara flyger och far hela tiden. Killar och fester hit och dit. Jag har ingen aning om vad som egentligen pågår i hennes liv och det håller på att göra mig galen. Om hon ändå kunde vara lite mer som dig, Ebba."
Jag tittar upp och möter Katarinas blick.
"På vilket sätt då?", undrar jag.
"Så där lugn och sansad som du är. Jordnära."
Jag vet inte vad jag förväntas svara så jag bara ler mot henne och rycker på axlarna. Jag förstår inte varför hon önskar att Diana var mer som mig. Orden som hon precis beskrev mig som läser jag som inget annat än tråkiga. Diana är mystisk, äventyrlig, spontan, extrovert. Hennes livsstil må vara lite destruktiv, men jag kan inte förstå varför Katarina vill tona ner hennes sätt att vara eller byta ut hennes egenskaper. Jag har i alla fall inte lagt märke till något hos Diana som jag skulle vilja ändra på. Hittills. Hennes sätt att vara, sätt att se på mig och sätt att prata med mig har bara gjort mig mer nyfiken om något.