Lugnet Till Ditt Kaos

Del 2

Jag har aldrig varit en av de populära tjejerna som har haft lätt för att få vänner. Tvärtom. Jag har varit fruktansvärt blyg i hela mitt liv och har oftast bara haft en eller två riktigt nära vänner. När jag började ettan på gymnasiet för lite mer än ett år sedan så var jag helt ensam. Min bästa vän från högstadiet hade sökt en annan linje. Det gick en vecka eller två och när alla hade hittat sina "gäng" så var det jag, Evelina och Frida som blev över. Det kändes uppgjort. Klart att de tre blygaste i klassen borde bli kompisar, liksom. Vi är såna som inte syns, såna som blir valda sist på idrotten. Det gör mig inte så mycket egentligen. Jag håller mig helst i bakgrunden. Det sista jag vill är att vara en sån som folk viskar om. Någon som folk gillar att sprida rykten om. Någon som Diana Hahne.

Vi har bott tillsammans i en vecka nu. Jag, pappa, Katarina, Lily, Saga och Diana. Huset har gått från att vara knäpptyst till det motsatta. Det pratas, det spelas musik, det skrattas och det bråkas. Diana och Katarina bråkar nästan varje dag. Jag vet aldrig vad det handlar om. Jag befinner mig för det mesta på mitt rum och sköter mitt eget. Jag har pratat lite med Katarina och bytt några få artighetsfraser med Lily och Saga, men jag och Diana har inte sagt ett enda ord till varandra. Jag vill inte prata med henne och hon verkar inte vilja prata med mig heller, så varför anstränga sig?

Jag har däremot iakttagit henne under veckan som gått. Jag tänkte att om jag observerade henne och hennes rutiner så skulle jag få större klarhet i hur jag ska handskas med henne. Eller snarare, hur jag på bästa sätt ska undvika henne. Låt oss säga att det var en plan som misslyckades. Jag vet fortfarande inte vem Diana Hahne är eller hur jag ska förhålla mig till henne. Efter en veckas noggranna studier vet jag att hon dricker sitt kaffe svart, att hon ofta sitter ute på trappan och röker, att hon inte konverserar med någon vid middagsbordet så länge hon inte blir tilltalad, samt att hon ofta är instängd på sitt rum eller ute någonstans. Inget av värde alltså.

Det är fredag förmiddag och matte står på schemat. Jag trummar med pennan i mitt skrivblock och drar frustrerat en hand genom mitt lockiga hår. Siffrorna och bokstäverna i ekvationen dansar framför mina ögon och jag förstår absolut ingenting. Evelina knackar mig på axeln och jag förflyttar tacksamt fokus från matteboken till henne.
"Hur går det?", viskar hon.
"Med vad?", viskar jag tillbaka.
"Med Diana såklart. Ni har ju bott tillsammans i en vecka nu."
Jag rycker på axlarna.
"Det är väl som det är."
Hon puttar till mig.
"Vadå 'det är väl som det är'? Jag vill ha detaljer!"
"Det finns inte så mycket att berätta. Hon är nästan aldrig hemma, och när hon väl är det så försöker jag hålla mig undan." 
Evelina himlar med ögonen.
"Är jag knäpp? Borde jag försöka bonda med henne?", frågar jag eftertänksamt.
"Hm, jag kommer säga nej där", fnyser hon.
"Men vi bor ju ihop nu! Jag kan inte undvika henne för all framtid."
"Du kan ju alltid försöka. Det är någonting med den tjejen som ger mig kalla kårar. Hade jag varit i din situation vet jag inte vad jag skulle göra", säger Evelina.
Jag suckar och återgår till att stirra ned i matteboken. Tankarna är på annat håll. Hos Diana.

När jag kommer hem från skolan hör jag höjda röster redan innan jag har klivit innanför dörren. Diana och Katarina bråkar. Igen. Jag kliver in i hallen och stänger dörren så tyst jag bara kan. När jag smiter upp för trappan till mitt rum hör jag Diana skrika något om att Katarina ska skita i vad hon gör med sitt liv och ett högt och tydligt "håll käften, jävla kärring", följt av att ytterdörren smäller igen. Sen blir det tyst. Jag suckar och slänger mig på sängen. Hur ska jag orka med det här? Det känns inte helt rätt att undvika Diana som om hon vore pesten, men å andra sidan så gör jag hellre det i resten av mitt liv än att riskera att hon börjar skrika på mig så som hon skriker på Katarina. Jag sträcker mig efter boken som ligger på nattduksbordet. Något annat att fokusera tankarna på är precis vad jag behöver. Jag hinner dock inte läsa mer än några rader innan jag får en snap från Frida där hon frågar om jag vill hänga. Jag funderar en stund på en ursäkt som kan tänkas låta vettig. Helst av allt skulle jag vilja ligga här och läsa resten av kvällen, men så är det ju fredag av alla dagar. Jag svarar Frida och häver mig sedan upp ur sängen.