Lugnet Till Ditt Kaos

Del 6

Klockan är prick tolv och det är livat i Hagmarksgymnasiets matsal. Tallrikar och bestick slamrar och prat och skratt studsar i väggarna. Jag är på gott humör och känner mig inte alls lika irriterad och distraherad som jag gjorde under gårdagen. Jag mår bra. Riktigt bra, faktiskt. Frida pratar om någon dispyt hon haft med sin lillebror under morgonen som i slutändan gjorde henne försenad till bussen.
"Jag kubbade som fan och lyckades snubbla över kanten till det där brunnslocket vid busshållplatsen, ni vet. Bussen stod och väntade, på mig, och alla i den såg när jag flög och skrapade sönder jeansen och knäna. Så jävla pinsamt!"
Hon tar sig för pannan och Evelina och jag kan inte sluta skratta åt hennes historia.
"Blev det applåder när du kröp in i bussen sen då?", frustar jag.
"Typ!", utropar hon.
"Alltså, jag hade typ kunnat betala för att få se det där!", säger Evelina.
Jag nickar medhållande. Mitt periferiseende registrerar en slank figur som är på väg mot oss. Jag tittar upp och får syn på Diana. Ett leende börjar genast spela på mina läppar.
"Hej tjejen", hälsar hon när hon har kommit fram till vårt bord.
"Hej", svarar jag.
Hon skjuter undan min tallrik och hoppar upp och sätter sig på bordet.
"Jag äter!", protesterar jag, fortfarande med gaffeln i högsta hugg.
"Det är gummikyckling. Tro mig, du missar inget", säger hon.
Hon tar gaffeln ifrån mig, spetsar en kycklingbit som ligger och simmar i såsen på min tallrik och tuggar den långsamt. Det framkallar ett äcklat ansiktsuttryck hos henne och jag kan inte låta bli att fnissa.
"Gag me", mumlar hon och ger tillbaka gaffeln till mig.
En av lärarna som är matsalsvakt för dagen kommer fram till oss och fräser åt Diana att hon ska hoppa ned från bordet. Hon gör som hon blir tillsagd.
"Ska du ha skjuts hem sen?", frågar hon.
Hon placerar handflatorna på bordet och lutar sig närmare mig.
"Visst, om det okej", säger jag tyst.
Hon nickar.
"Självklart. När slutar du?"
"Halv fyra."
"Okej. Jag väntar på dig vid parkeringen."
Jag blir varm i hela kroppen.
"Okej."
Hon flyttar sitt fokus från mig och spänner ögonen i Evelina och Frida, som plötsligt ser så skärrade ut att jag nästan vill skratta.
"Ni kanske också vill ha skjuts, brudar?", frågar Diana.
"Ehm, nej tack", svarar Frida tyst.
Evelina bara skakar på huvudet. Diana flinar och tar upp en cigarett ur jackfickan. För en sekund tror jag att hon ska tända den inomhus, men hon placerar den bara bakom örat och klickar lite med tändaren.
"Jag måste dra nu om jag ska hinna röka innan vi börjar", förklarar hon.
Jag nickar.
"Vi ses sen", säger hon och blinkar mot mig.
Därefter stegar hon ut ur matsalen. Jag ler för mig själv. Varför får hon mig att bli så varm och lycklig? Det är någonting speciellt som händer med mig när hon är i närheten, men jag kan inte sätta fingret på vad det är.
"Freaky", muttrar Evelina. "Vågar du verkligen åka i samma bil som henne?"
"Hon har körkort nu. Det är väl klart som fan jag vågar", svarar jag lugnt.
"Okej, chilla", säger hon.
"Hon är faktiskt förvånansvärt gullig mot dig", säger Frida tveksamt.
"Ja. Och jag tycker att det är förvånansvärt gulligt att ni är så rädda för henne", säger jag.
Jag flinar åt mina vänner och de utbyter en menande blick.
"Vi är inte rädda för henne, vi väljer bara att ta det säkra före det osäkra. Man har ju hört hur bitchig hon kan vara", säger Evelina.
Jag suckar frustrerat.
"Men kan ni ge er någon gång eller? Hon är faktiskt schysst. Skit i vad alla andra säger om henne och ge henne en ärlig chans i stället! Ni kommer bli förvånade, jag lovar."
Evelina tittar på mig med tom blick.
"Ja, jo, vi får väl göra det då", muttrar hon.
Jag himlar diskret med ögonen. Jag tvivlar starkt på att de faktiskt kommer ändra sin uppfattning om Diana, eller ens försöka göra det. På något sätt känns det som om de redan har bestämt sig för att tycka illa om henne för all framtid.

Vid skoldagens slut går jag med lätta steg ut genom dubbeldörrarna och sätter kurs mot parkeringen. Jag kryssar mellan bilar, mopeder och a-traktorer och hittar till slut Diana. Hon halvsitter på motorhuven till sin egen bil och röker. När hon får syn på mig hälsar hon med en nickning och fimpar cigaretten genom att trampa på den.
"Ska vi?", säger hon med ett leende.
Jag nickar. Bilen som Katarina har köpt åt henne är en begagnad liten Nissan med några år på nacken. Det är verkligen inte någon modern värstingbil, men Diana verkar nöjd ändå. Hon låter fingertopparna glida längs med den svarta lacken när hon går för att sätta sig bakom ratten. Jag hoppar in på passagerarsidan och när vi båda är bältade och Diana har kopplat samman sin mobil med stereon rullar vi ut från parkeringen. Hon kör faktiskt riktigt bra och det känns rätt häftigt att cruisa genom stan tillsammans med henne. Hon känns självsäker i sitt manövrerande av bilen. Hennes ena hand håller ett stadigt grepp om ratten och den andra vilar på växelspaken. Jag vill placera min hand över hennes, men låter bli.