Lugnet Till Ditt Kaos

Del 11

Dagen efter gymnasiefesten mår jag fruktansvärt. Visst är jag bakfull, men det är tanken på allt drama som utspelade sig som får mig att vilja kräkas. Det är inte likt mig att provocera och röra om i grytan på det sättet som jag gjorde igår. Dessutom erkände jag att jag har känslor för Diana. Visserligen bara för mig själv, men det är nog så illa. Jag har spenderat hela dagen med att försöka intala mig själv att det var alkoholen som fick mig att tänka så, inget annat.

När sista lektionen äntligen är slut går jag med hängande huvud mot mitt skåp. Trots att jag inte gjorde något överdrivet galet igår känns det ändå som att alla tittar på mig. En känsla jag absolut inte är van vid.
"Vad är det med dig?", frågar Evelina spydigt.
"Vad menar du?", muttrar jag samtidigt som kastar in matteboken i skåpet för att sedan smälla igen det.
"Du ser ut som skit. Har flickvännen gjort slut eller?"
Jag höjer på ögonbrynen och möter hennes blick. Hon lägger armarna i kors och hånflinar mot mig.
"Va? Vad snackar du om?", säger jag trött.
"Jag fattade det inte först, men nu gör jag det. Du är kär i Diana."
Det känns som att mitt hjärta stannar och blodet fryser till is, men min reaktion är blixtsnabb.
"Men sluta! Var har du fått det ifrån?", fräser jag ilsket.
"Jag fattade det inte först. Jag fattade inte varför du föredrar henne framför oss eller varför du blir helt salig så fort hon är i närheten, men nu gör jag det. Du är kär i henne. Så där förälskad så att det är äckligt. Och det är det ju också, hon är ju typ din syster."
"Håll käften! Du vet inte vad du pratar om!", skriker jag.
Några tjejer som står lite längre bort i korridoren vänder sig om och stirrar på oss. Två killar som sitter på en bänk och spelar mobilspel tittar upp från skärmarna.
"Oj, känsligt eller?", säger Evelina och skrattar, torrt och glädjelöst.
"Var inte en sån jävla bitch!", säger jag.
Hon tar ett steg mot mig och sätter upp ett förmanande finger precis framför mitt ansikte.
"Jag är hellre en bitch än att vara lika vidrig som du är", säger hon lugnt.
Jag känner hur tårarna hotar att tränga fram, men jag försöker desperat blinka bort dem. Evelina tar ett steg bakåt.
"Kom Frida, vi drar", säger hon.
Hon och Frida, som har stått någon meter bort och iakttagit oss utan att säga ett enda ord, börjar gå bortåt i korridoren. Jag samlar mig något och ropar efter dem:
"Du snackar så mycket skit, Evelina! Börja inte hitta på en massa saker bara för att jag hellre umgås med någon som inte är lika jävla tråkig som du är!"
Evelina fortsätter gå precis som om hon inte hör mig, men Frida vänder sig om och ger mig en ursäktande blick. Jag bryr mig inte. Det faktum att hon inte sa någonting alls när Evelina började hoppa på mig gjorde minst lika ont som Evelinas ord. Hon gick emellan oss igår på festen, men inte nu. Hon kanske har valt sida. Eller blivit hjärntvättad av Evelina. Plötsligt hör jag en mörk röst bakom mig och rycker till lite.
"Vad handlade det där om?"
Jag snor runt och får syn på Lucas. Han ler halvhjärtat mot mig.
"Evelina snackar en massa skit", svarar jag och rycker på axlarna.
Han höjer förvånat på ögonbrynen.
"Om dig? Jag trodde att ni två var bästisar?"
Jag suckar.
"Helt ärligt så är vi nog inte det längre."
Hans leende försvinner genast.
"Nähä. Tråkigt."
Jag rycker återigen på axlarna.
"Inte så värst. Det var nog på gång i alla fall."
Det blir tyst mellan oss. Lucas kliar sig osäkert i nacken. Han verkar vilja säga något, så jag väntar tålmodigt.
"Du, det där som hände igår", börjar han.
Jag nickar långsamt. Han fortsätter.
"Ehm, förlåt om du typ tyckte att jag var för på eller om du inte ville, alltså du vet."
Han känns fruktansvärt nervös. Jag ler lite.
"Det är lugnt, Lucas. Jag ville."
"Så du ångrar det inte? Du mår liksom inte skit på grund av det?"
Jag brister ut i skratt.
"Nej, verkligen inte."
Han skrattar också.
"Okej, bra. Jag ville bara kolla så att du var okej."
Hans ögon ser in i mina. De är ljusblå och fantastiskt fina. Under ett par sekunder så tänker jag på det Evelina sa, på allt som hände under gårdagen och på allt som har hänt sedan jag och Diana lärde känna varandra. Jag bestämmer mig snabbt för att något måste ske. Något som får mina känslor för Diana att svalna.
"Har du lust att gå och fika eller nåt?", frågar jag Lucas.
Hans ögon vidgas en aning.
"Nu?"
Jag nickar.
"Ja, nu."
"Jo, visst. Absolut!", säger han glatt.