Lugnet Till Ditt Kaos

Del 13

Dagarna som följer är fyllda av skam och lögn. Morgonen efter kyssen vaknade jag och ångesten planterade sig genast som en molande värk i magen. Visst tyckte jag om det och visst tycker jag om Diana, men det enda jag kunde tänka på just då var hur fel det faktiskt var. Vi bor i samma hus och våra föräldrar dejtar varandra. Och vi är båda tjejer. Ingenting talar för att hon och jag borde vara tillsammans eller ens tänka i de banorna. Jag kände mig oerhört kluven men valde att göra vad som kändes rätt i stunden, vilket inte var att prata med Diana. Jag undvek henne och har gjort det i flera dagar nu, vilket absolut inte är det enklaste när man bor under samma tak. Jag har nästlat mig in hos Lucas, Emmy och även Hannah. Som tur är verkar ingen av dem tycka att det är konstigt att jag dag efter dag vill hänga. Särskilt inte Lucas. Jag tycker lite synd om honom. Han tror antagligen att jag hänger med honom för att jag tycker om honom och vill spendera tid med honom. Det ger mig dåligt samvete. Jag tycker om Lucas, det gör jag, men jag tycker om Diana så otroligt mycket mer. Någonstans så vet jag det, hur fel det än är. Dessutom har jag kysst Diana bakom hans rygg och det får mig bara att må ännu sämre. Jag har gjort bort mig rejält och jag förtjänar varken honom eller Diana.

Det är sen kväll när jag äntrar huset. Jag stannade hos Lucas så länge att han till och med frågade om jag tänkte sova över. Jag tassar upp för trappan så tyst jag bara kan. Förhoppningsvis sover Diana, precis som resten av familjen. Jag drar en lättnadens suck när jag ser att dörren till hennes sovrum är stängd. Jag stannar till och lyssnar, men hela huset är knäpptyst. Jag smyger in på mitt rum och byter om till min sovtröja. När jag vänder mig om för att gå till badrummet tvingas jag stanna upp. Självklart sover hon inte. Diana är vaken och står i min dörröppning. Hennes blick är allvarlig. Min andning fastnar i halsen.
"Gud vad du skräms", säger jag tyst. "Jag trodde du sov."
"Varför vägrar du prata med mig?", säger hon.
Hon försöker låta obrydd, men jag hör att hon är sårad. Det gör ont i mig.
"Det gör jag väl inte", svarar jag osäkert.
Hennes ansiktsuttryck förändras inte.
"Du undviker mig. Jag har försökt prata med dig flera gånger men du hittar bara på någon dålig jävla ursäkt för att komma bort från mig."
Jag skakar på huvudet.
"Du vet inte vad du pratar om."
Jag gör ett försök att tränga mig förbi henne, men hon hindrar mig genom att ta tag i min handled. I ögonvrån ser jag att hennes ögon söker efter mina, men jag vägrar möta hennes blick.
"Du sa att vi skulle prata. Efter det hände. Du kysste mig och sen sa du att vi skulle prata."
Hon låter darrig på rösten. Jag tvingar mig själv att titta på henne. Hennes ögon är blanka.
"Jag vet", säger jag.
Hon släpper taget om min handled och lutar sig mot dörrkarmen.
"Säg någonting då", vädjar hon.
"Vi kan inte. Du och jag, det går inte", säger jag bestämt.
"Varför inte?"
Jag lägger huvudet på sned.
"Jag tycker om dig Diana, så mycket. Men det här skulle aldrig funka", säger jag och gör en handgest mellan oss.
"Allt funkar om man vill att det ska göra det", mumlar hon.
"Inte det här."
Jag tar ett par steg mot badrummet i tron om att konversationen är avslutad, men Diana hejdar mig ännu en gång.
"Ebba", säger hon.
Jag suckar och vänder mig mot henne. Hon öppnar munnen, men tvekar.
"Vad?", säger jag.
Hon tar ett djupt andetag.
"Jag är kär i dig. Jag har velat säga det till dig, men det har inte varit läge. Men nu vet du."
Mitt hjärta börjar rusa, men jag försöker hålla mig lugn. Det hettar i kinderna.
"Varför håller du på med Koffe då?", frågar jag.
"Vad menar du?", säger hon.
Jag sväljer hårt.
"På gymnasiefesten fick jag höra att du ligger med Kristoffer. Varför gör du det om du är kär i mig?"
"Vem var det som sa det?"
"Det spelar ingen roll", säger jag kort.
"Jo, det gör det. Personen som sa det springer runt och sprider falska rykten. Jag ligger inte med Kristoffer. Vi har inte setts på flera månader. Jag har ju sagt att du inte ska tro på allt du hör, Ebba."
Jag slår ned blicken i marken. Självklart var det bara ett rykte. Diana har rätt, jag borde veta bättre. Men dum som jag är kan jag inte släppa det.
"Varför flörtade du med honom mitt framför ögonen på mig då?", muttrar jag.
Hon suckar frustrerat.
"Det kan du räkna ut med lilltån."
Jag tänker snabbt att det måste ha varit för att göra mig svartsjuk. Hon fortsätter.
"Varför kysste du mig fastän du är tillsammans med Lucas?"
Jag möter hennes blick. Hon höjer utmanande på ena ögonbrynet.
"Jag vet inte. Jag vet inte varför jag gjorde det", säger jag skamset.
"Kasta inte sten i glashus, Ebba."
Jag svarar inte.
"Var inte orolig, jag kommer lämna dig ifred. Jag behöver inte någon som inte vet vem de är eller vem de vill vara med", säger hon bestämt och går in till sig.
Jag tar ett ryckigt andetag och stänger in mig i badrummet. Jag lutar mig mot dörren och låter tårarna rinna. Inte nog med att jag ger Lucas och Diana falska förhoppningar, jag förstör deras liv samtidigt som jag förstör mitt eget.