Lugnet Till Ditt Kaos

Del 5

Under dagen som följer kollar jag Dianas sociala medier så gott som hela tiden. Jag tvivlar på att hon är en sådan som skulle lägga ut något som skvallrar om att hon har tagit körkort, men man vet aldrig. Frida och Evelina var inte sena med att fråga varför mobilen var som fastklistrad i min hand. Jag är egentligen ingen mobilnörd, så det är inte så konstigt att frågan kom upp.

När skolan är slut för dagen följer Frida och Evelina med hem till mig för att fika och plugga. Jag försöker släppa alla tankar på Diana och hennes körkort, men det är som om de vandrar till henne omedvetet. Evelina sitter mittemot mig i sängen och rabblar upp spanskaglosor som jag egentligen kan, men då mina tankar är hos Diana lyckas jag inte översätta en enda.
"Jag hatar att behöva säga det här, men förhöret kommer gå åt helvete för dig", säger Evelina och slår ihop spanska-boken.
Jag pillar med överkastet och hummar frånvarande.
"Seriöst Ebba, vad är det med dig? Du är helt borta ju!", säger Frida och ler lite.
Jag suckar och drar en hand genom håret.
"Jag känner mig rätt borta faktiskt."
"Men vad är det då?", frågar Evelina och granskar mig ingående.
"Vet inte. Är nog bara trött", muttrar jag.
"Inget annat då? Nåt du vill snacka om?", frågar Frida.
Jag slår ned blicken. Hade jag kunnat prata med dem om det faktum att jag tänker på Diana större delen av min vakna tid hade jag gjort det, men berättar jag det blir jag garanterat uppsagd som kompis.
"Nej, det är inget. Ni då? Har ni nåt nytt att komma med? Jag känner att det är lite dött på skvaller-fronten", säger jag för att leda in konversationen på något annat.
Evelina börjar genast berätta om någon snubbe på skolan som har varit otrogen med hans flickväns bästa kompis, men jag lyssnar bara med ett halvt öra. Från nedervåningen hörs ytterdörren som slår igen, följt av steg i trappan. Steg som jag har lärt mig känna igen och som jag numera vet tillhör Diana. Evelina tystnar när det knackar på dörren till mitt rum.
"Kom in!", ropar jag.
Rösten låter inte särskilt stadig. Diana öppnar dörren och är på väg att äntra rummet, men stannar tvärt i dörröppningen när hon ser Evelina och Frida. Leendet på hennes läppar försvinner och hon harklar sig.
"Sorry, jag visste inte att du hade sällskap."
Hon tittar på mig och min mun blir torr. Plötsligt vill jag bara mota iväg Frida och Evelina. Jag vill att Diana ska komma in och sätta sig på sängen tillsammans med mig och berätta om uppkörningen. Jag vill vara ifred med henne. Ensam, fast tillsammans med henne. Ensamma tillsammans. Jag sväljer.
"Det är lugnt. Vad är det?"
Hon rodnar lite och jag kan skymta leendet som återigen börjar spela på hennes läppar.
"Nä, inget. Det är bara... alltså, kan du komma? Jag behöver fråga dig om en sak."
Jag kastar en hastig blick på mina vänner. De ser tveksamma ut. Jag velar i en halv sekund, men sedan reser jag mig upp från sängen och följer med Diana in på hennes rum, som ligger vägg i vägg med mitt. Jag stänger dörren om oss och möter hennes blick.
"Så, hur gick det idag?", frågar jag.
Hela hon lyser upp.
"Jag klarade det! Jag har tagit körkort!"
Hennes leende går från öra till öra och det smittar av sig på mig. Jag blir lycklig av att se henne lycklig.
"Grattis, Gud vad nice!", säger jag.
Hon lägger huvudet på sned och ser mig i ögonen.
"Men kom igen! Får jag inte ens en grattiskram?" 
Hon sträcker fram armarna mot mig. Jag nickar.
"Jo, det är klart."
Jag kramar om henne och hon kramar tillbaka och allt jag kan tänka på är hennes kropp mot min kropp. Hennes armar omkring mig och hennes händer som stryker mig över ryggen. Jag vilar hakan mot hennes axel och andas in hennes doft: cigarettrök blandat med Victoria's Secret Bombshell-parfym. Jag vet att hon använder den. Jag har sett den rosa flaskan med den lilla svarta rosetten på hennes sida i badrumsskåpet. Parfym blandat med inpyrd cigarettrök låter kanske inte som världens mest behagliga doft, men ändå så gillar jag den på något sätt. Det skulle nog mycket väl kunna bli min nya favoritdoft.
"Grattis Diana", mumlar jag mot hennes hår.
"Tack", säger hon och släpper taget om mig.
Våra ansikten är skrämmande nära varandra nu. Jag tar ett djupt andetag. Hon fnissar och vilar sin panna mot min. Mitt hjärta dunkar vansinnigt fort och jag hinner tänka att hon är som min alldeles egna energidryck. Vem behöver Nocco när man har Diana Hahne?
"Kan du fatta det, Ebba? Jag har ett fucking körkort! Jag får köra bil!"
Jag känner hennes andedräkt mot mina läppar.
"Så himla grym du är", mumlar jag.
Hon tar ett steg tillbaka och ser så nöjd ut som man bara kan när man precis har tagit körkort.
"Varför ville du inte säga det där inne?", frågar jag med en nickning mot mitt rum.
"Dina kompisar, du vet. Jag tänkte liksom att... ja, men att jag ville ha en grattiskram av dig men att du kanske inte ville krama mig framför dem."
Hon slår ned blicken i golvet och ler lurigt. Jag blir varm inombords. Hon ville krama mig. Jag tänker på Frida och Evelina på andra sidan väggen och att Diana har helt rätt. Jag ville inte att de skulle se det som just hände. Men hur visste hon om det?
"Hur kan du veta att de inte gillar dig?" 
Sekunden jag har sagt det vill jag bita av mig tungan. Jag gör ett febrilt försök att ta tillbaka det.
"Eller alltså, du vet... de känner ju inte dig och så där..."
Diana rycker på axlarna.
"Det är lugnt, Ebba. Jag vet att de inte gillar mig. Precis som de flesta andra på skolan så har jag sett hur de kollar på mig och viskar om mig när jag går förbi." 
Jag får genast dåligt samvete. Diana fortsätter.
"Förresten tror jag att de saknar dig där inne nu. Du kan gå tillbaka om du vill."
Jag vill inte gå tillbaka. Jag vill krama henne igen.
"Okej", svarar jag till slut.