Hunted

3 - Fly

Det har gått 1 dag sedan pappa dog. Min pappa. Rasmus kom hem sent och när han fick reda på att pappa var död, så stack han. Han kunde antagligen inte hantera sin sorg. Så nu vet jag inte var han är. Jag grät mig till söms igår natt och sov bara 1 tim på hela natten. Därför är jag helt slut. Men jag tänker inte så mycket. Jag bara gör saker. Jag är helt tom. Hopplös och ledsen. Det är bara jag och mamma hemma och vi sitter i vardagsrummet tysta. Vi säger ingenting. Ingen vet vad den ska säga. Rasmus var inte hemma på natten så jag antar att var och festade och blev full. För att få bort sin sorg.
Det är när mamma och jag som sitter i soffan som dörren precis öppnas. In kommer mannen som var hos oss igår. Det var han som satte upp avspärrningstejpen. En polis tror jag.
- Jag har fått order om att be er att lämna huset. Och ifall ni inte vill, så tvingar jag er, säger han torrt. I vilket skick mår eran far?
Ingen svarar för ingen av oss vill säga den meningen.
- Jag sa, hur mår han??, nästan skriker han. Då säger jag det, att han är död.
- Han är död!, säger jag lågt och hoppas jag inte ska behöva upprepa det. Hans ögon blir större och han drar sin hand genom hans hår.
- Jag beklagar, säger han. Men det betyder att ni nu genast måste lämna huset samt staden. Mamma bara kollar på honom. Jag ryser.
- Vad menar du?. Frågar jag.
- Den sjukdomen eran pappa hade var väldigt farlig och smittande. Ingen vill ha någon som kan ha den sjukdomen. Ni måste lämna stan nu, säger han bestämmt.
- Vad hade han för sjukdom?, frågar mamma.
- Det kan jag inte säga. Så packa er viktigaste saker så åker vi, säger han.
- Var, frågar jag.
- Jag sjutsar er utanför staden och sen får ni klara er själva, svarar han nästan glatt.
- Så kan du inte göra, säger jag och ställer mig upp.
- Kan jag visst, kom nu!, skrattar han till svar. Ett fejkat skatt.
~~~

Vi står i dörröppningen till tåget och kollar ut. Jag kan inte fatta. Vi hann inte få med oss Rasmus, så nu är han ensam. Och jag kommer nog aldrig att få se honom igen.

Vi lämnar pappa, Rasmus, huset och allt annat vi innan hade. Det enda mamma och jag har med oss är lite kläder, mat och våra mobiler. Polisen skyndade på oss att packa det lilla vi har med oss. Nu står vi här i dörröppningen till tåget som saknar en dörr. Det blåser och drar i mig så jag måste hålla hårt om räcket. Jag igentligen bara hoppa av tåget nu i farten och låta allt bli svart. Aldrig öppna ögonen igen. För allt som har hänt. Det finns inte ett ända hopp kvar längre. Men jag kan inte göra så för mamma. Mamma kan inte klara sig själv. Hon behöver mig. Och jag älskar henne, det gör jag. Men ibland så känns det som att jag är föräldern. Och bara sitter och grinar,röker och gör ingenting. Jag får laga all mat, tvätta, bädda sängen och trösta mamma. Jag önskar ibland att jag bara fick bli kramad och omskött. Men så är livet. Hopplöst och mörkt. Jag har ingen aning var vi ska. Polisen släppte bara på oss på tåget.
- Nästa station Gränsen, ropar chauffören ut i högtalarna. Det är typ bara jag och mamma på tåget så ja, det betyder att vi är dom ända som ska lämna staden. Jag vet inte var vi ska göra. Man tror att vi är smittade av en sjukdom och dom vill inte att vi ska vara här i staden. Men en sak är säker, ingen har överlevt efter ett försök att ta sig igenom gränsen. Och det är det som skrämmer mig. Tåget börjar sakta in. Vi är mitt i ingenstans. Det finns några få träd men annars är det bara åkar, överallt. Inga hus, inga byggnader eller människor syns. Vi är precis mellan denna stad och ödemarken. Och vart ska vi ta vägen? Har ingen aning.
~~~~

Tack så mycket för ni som läser ♡
Vet att det var ett kort kapitel men jag har tänkt att i nästa del ska det hända ganska mycket ♡ TACK