Hunted

11 - Offrade sitt liv för mig

Adams perspektiv:

Jag springer, springer så snabbt jag kan. Jag dör hellre än att låta henne dö. Men vågar jag?
Någonting hände och allt gick så snabbt, men det jag vet är att jag måste hitta Fanny. Jag kan inte fatta att på så kort tid kan hon betyda så mycket för mig. Bara jag tänker på henne blir jag varm inombords.
Jag kollar åt höger, kollar åt vänster och springer sedan över gatan.
Jag antar att det var Christer som tog henne. Men jag fattar inte varför han vill henne så illa. Han har visat vad han tyckt om hennes pappa och så men. Fanny?
Innan såg jag en svart bil köra iväg som jag vet är Christers, jag såg också att han körde mot stan. Det är därför jag springer runt här i stan som en idiot. Det är väldigt många människor ute och bilar kör överallt. Det är ca 80% att jag skulle bli påkörd här bland alla bilar. Himmeln har en vacker blå nyans och några fluffiga moln flyger högt uppe i himlen. Man hör ljud vart man än går. Jag försöker att tänka ut var han skulle kunna kört henne till.

När jag letat i minst 30 minuter är jag genomsvettig och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
När jag tänker ta bussen tillbaka för att skaffa förstärkning kommer jag på en sak. Såklart att han skulle vilja samla alla sina offrer på en och samma plats. Det kanske låter konstigt men tro mig, han gör allt för att plåga Fanny. Hennes pappa finns fortfarande kvar i deras hus, så varför ska han inte plåga henne. Det är precis vad han vill.

Jag tar snabbt buss 40 mot hennes hus. Fråga mig inte varför jag vet var hon bor, hehe. Stalker.
Jag har alltid tyckt att såg sjukt het ut så ja.. Och jag har vetat vem hon är för lääänge sedan.
Jag hoppar av vid 3de stationen och springer mot hennes blåa hus. Deras oklippta gräsmatta och dem vissna blommorna får mig att tycka synd om henne. Vilket jag redan gör.
Jag slänger upp dörren och springer in. Huset är en hel röra. Jag hör fotsteg komma ifrån trappan och jag kollar snabbt ditåt. Han såklart....
- Jag har alltid vetat att du jobbade för andra sidan, säger han.
Jag rynkar på pannan.
- Du, det är du som är på den onda sidan, säger jag.
- Ja såklart, men jag trodde aldrig att du ville hjälpa mig, säger han och skrattar elakt.
Fattar noll.

- Va?! , frågar jag oförstående.
- Ja tack vare dig så kunde jag göra detta ännu smärtsammare för henne, grymtar han.
Jag fnyser.

- Vad har hon gjort dig, säger jag argt och närmar mig några steg.
Jag är inte rädd för honom, inte alls.
- Hennes pappa tog min fru och ifall inte dem hade träffats så.. Hon skulle varit min dotter fattar du?!, skriker han argt.
- Men nej, min bror tog allting ifrån mig, min fru och jag hade kanske fått en dotter, det har jag alltid velat!, skriker han argare.
Jag fattar, allting handlar om att han aldrig fått en dotter, ett barn att ta hand om.
- Vi kan säkert fixa detta men hon, hon har inte gjort något, säger jag medlidande.

- Nej, alla ska dö, alla ska ångra att dom finns i den här familjen, du också, skriker han högt och springer mot mig.

Jag måttar ett slag mot honom men jag missar och han tar tag i min hand. Han drar ner mig till marken och tar upp något svart ur sin ficka. Nej, det kan inte...
Jo en pistol. Han siktar på mig och jag kan inte andas, inte tänka. Jag föreställer mig den hemska smärtan.

Men det kommer inget skott.
Jag kollar mot trappan och ser den vackraste människan i världen. Hon kollar oroligt på mig. Hennes kläder är lite sönderrivna och hon ser ut att ha ont. Fanny.
Christer siktar pistolen igen mot mig och jag ser hur han flyttar sitt finger mot avtryckaren.
Men något stoppar honom.

- Nej vänta skjut honom inte, skriker hon med tårar i ögonen.
Han kollar upp mot henne.
- Du kan ta mig istället, som en dotter men skjut honom inte, säger hon ledsamt.
Jag tappar andan. Gör hon det för mig?
- Nej Fanny, du behöver inte, säger jag och sätter mig upp.

- Jo, snälla ta med mig men lämna honom, säger hon med tårar rinnande ner för henne vackra kinder.
Jag kollar på henne, hon behöver inte. Hon är för fin för att offras.
- Det är okej för mig, säger Christer och går till Fanny.
Fortfarande med pistolen i handen.
Jag känner hur något blött rinner ner för min kind. En tår.
- Nej snälla, säger jag uppgivet.
Fanny kollar på mig. Och ler.

- Jag älskar dig Adam säger hon och följer med Christer ut ur huset.
Jag ger henne en ledsam blick.

- Jag älskar dig mer, svarar jag och kollar på den när dom går iväg.
Christer håller om henne hårt. Jag måste göra något.
Precis innan hon ska gå in i bilen kollar hon åt mitt håll, jag springer åt bilens håll.
Jag kan inte låta henne gå.
Men jag hinner inte,bilen åker iväg.
Med Fanny. Jag ser den försvinna, allt mitt hopp allt mitt liv försvinner iväg.
Jag kan inte se något, det är bara dimmigt av alla mina tårar.

Jag sätter mig på knä på marken och gråter, gråter så mycket som jag aldrig trott jag kunnat. Hon var allt.

Men jag kan inte ge upp, jag ska hitta honom och Christer ska få betala med döden.
Men jag kan inte klara detta själv.
Jag behöver hjälp. Men jag ska hitta henne och han ska få sitta i en fängelse säll tills han ruttnar och dör.

Jag har aldrig känt så, så stor kärlek för en tjej. Hon ska inte behöva uppleva något som hon inte har något med och göra.
Det är bara han som är sjuk i huvudet.
Men jag också se till att hennes mamma är i säkerhet. Och var är hennes bror?
Men jag ska, jag ska rädda henne. Jag är en fegis, varför gjorde jag inte något tidigare? Jag hatar mig själv.
Tänk att hon offrade sitt liv för mig, för MIG! Det kan man kalla modigt.

_______________________________

Ojj! Det var typ allt i ett kapitel haha men jag är ledsen för ett så sorgligt kapitel. Det är ganska rörigt just nu i boken, hahah!
Men boken är inte slut än, så mycket kan hända. Och ni fick läsa ifrån Adams perspektiv oxå så jag hoppas att det var kul!
Mitt mål skulle vara att få 1k läsare. Det ca 300 läsare kvar så jag blir så himla glad då ifall ni läser💓
Älskar er!❤️❤️