Hunted

9 - Han räddade mig

Previolusly:
Jag kollar upp mot personen och får panik, det är HAN!!
- Ser man på, vem har vi här då? , säger han elakt.
Christer var det han hette.
Jag svarar inte.
Han lutar sig ner och tar ett stadigt grepp om mig arm och drar mig uppåt.
- Släpp mig!, skriker jag.
Han har ett riktigt hårt grepp.
Han tar snabbt sin hand och lägger den mot min mun så jag blir tyst.

Var är Adam?

Jag försöker sparka mot hans ben men han slår mig i ansiktet. Jag skriker och försöker att ta mig ut hans grepp man han knuffar mig ner till marken så att jag grimatiserar.
- Du dödade min bror, skriker jag och jag känner hur jag får kämpa tillbaka tårarna.
- Tyst idiot, säger han tyst och tar fram något ur sin ficka.
Jag blir väldigt rädd nu. Jag känner hur mitt synfält blir dimmigt av tårar. Jag ser att han tar fram något grått, Silvertjep. ( tur, trodde det var en kniv )
Jag håller precis på att protestera men han sätter den på min mun. Så man inte hör vad jag säger. Jag sparkar i mellan hans ben och han faller ner till marken med ett stönande. Jag störtar ut mot dörren med tårar i ögonen. Jag blickar bakåt och ser att han är efter mig. Jag försöker att få av tejpen men den sitter hårt. Jag försöker att skrika men inget skrik kommer ur min mun. Nu är han straxt ikapp mig. Jag måste hitta Adam. Och nu plötsligt kommer jag på att mamma är här någonstans. Jag måste hitta henne och fly. Jag kollar bakåt igen och då ser jag hur nära han är. Jag skulle kunna nudda honom med fingrarna. Jag försöker att skrika men det går inte. Han tar snabbt min arm och drar ner mig till golvet och sparkar mig i huvudet. Hela världen snurrar, jag kan inte beskriva smärtan. Det känns som om jag ska sprängas. Han ska precis sparka mig igen och jag blundar för att slippa se. Men det kommer ingen spark. Jag hör bara några snabba steg och att någon faller till golvet. Jag känner hur någon sakta tar mig upp i famnen och ställer mig upp. Men personen är försiktig. Jag vågar sakta öppna ögonen och blir snabbt lung. Det är Adam. Han räddade mig. Han kramar om mig och bara att han rör mig gör mig så svag. Jag är inte van att folk gör så. Men något inom mig vill bara att han ska hålla om mig i timmar, aldrig sluta. Han kollar mig i ögonen och säger:
- Hur mår du?
Jag håller på att säga: aldrig mått bättre i dina armar. Men jag stoppar mig.
- Bara håll om mig, säger jag.
Fast det var inte direkt mycket bättre. Varför sa jag så?
- Vi ska fixa det här, okej!, säger han och kramar om mig igen.
- Vi? , frågar jag.
Han släpper mig och backar lite. Han kollar mig i ögonen. Hans hand flyttar sig till min kind och i den sekunden vet jag att jag älskar Adam. Det gör jag.
- Det är du och jag, Fanny nu, säger han och ser på mig med en sån blick. En blick som säger allt.
Det är han och jag nu.

_______________________________
Det var ett väldigt väldigt kort kapitel och jag ber om ursäkt för det. Jag vill gärna veta ifall ni gillar min bok så kommentera gärna vad ni tycker om den. Bra, dålig? 💓💓
Jag är i vilket fall glad att ni läser boken och röstar, Love yа💘