Hunted

7 - Mördad?

Jag går ut ur dörren och tänker sätta mig ner i väntrummet för att vänta på att dem ska ta hand om mamma. Jag är asså på sjukhuset. Innan jag hinner sätta mig ner på stolen så känner jag en hand som drar med mig. Jag kollar snabbt åt det hållet. Det är Аdam såklart. Asså vem är han? Han kollar inte åt mitt håll, han kollar istället bestämt åt det motsatta hållet. Vi går igenom vita, långa korridorer. Jag säger inget, varför vet jag inte. Tillslut så drar han mig till ett rum längst bort i korridoren. Han öppnar en svart lång dörr och jag börjar känna hur min puls börjar öka. Var ska han föra mig? Han vänder sig mot mig och ger mig ett snett leende. Jag är förvirrad.
- Borde du inte fråga vart vi ska? , frågar han.
Jag kan inte prata, jag andas knappt.
- Eh, um.. Jo, försöker jag säga.
Han skrattar kort och skakar på huvudet.
- Du behöver inte vara rädd, jag tror du vill veta det jag ska berätta för dig nu, säger han och jag blir nyfiken.
- Eh, okej, svarar jag.
Han vänder sig mot dörren och öppnar den. Han går in och jag följer efter honom. Jag stiger in i rummet och tappar hakan för vad jag ser. Det är ett ganska mörkt rum och det finns en stor anslagstavla med tidnings artiklar på. Och ifall jag inte ser fel så, det ut som att min pappas namn står på en utav artiklarna: Peter. Eller på en utav dem är fel att säga, typ alla är rätt. Adam ställer dig bredvid tavlan och ser på mig. Jag rynkar på pappan.
- Vad är det för något? , frågar jag och pekar på tavlan.
- Jo du, en planering på ett mord kan man säga , svarar han och ser allvarlig ut. Vad menar han?
- Först kan jag säga att vi är släkt faktiskt, säger han. Din pappa hade en bror och han har en kusin, och jag är den kusinens barn.
- Så vi är släkt? , säger jag.
- Aa, svarar han.
Jag har typ aldrig varit såhär förvirrad.
- Och jag kan bara säga att jag jobbar för en firma för att stoppa en man som kände din pappa väl, och din pappas död kanske inte var ett sammanträffande, säger Adam.
- Va? Är du typ en stalker eller, sluta lägga in dig i mitt privatliv, säger jag och ska precis vända på klacken och gå.
- Fanny, tänk på saken, säger han och kollar mig i ögonen.
Jag ryser. Och sedan springer jag därifrån. Snabbt.

*

Mamma är på bättringsvägen och hon ska bara sova över natten här. Men vart ska jag ta vägen? Jag sitter i väntrummet och läser en ointressant tidning. Jag lyfter ögonen ifrån tidningen och kollar på dom andra tidningarna som man kan läsa. Och en tidning får min uppmärksammhet. På nyhets tidningen står det: "Flera mord på endas män". Jag tänker på det Adam sade, att min pappas död inte var ett sammanträffande. Kan han mena att någon.. Mördade honom?
Nej, det kan inte stämma. Men jag tar upp tidningen och öppnar första tidningen. Det står: " flera män har blivit dödade på sistone och vi misstänker att det handlar om en mördare "
Längst ner på sidan finns det en lista på män som blivit mördade, jag läser namnen:
• Göran
• Albert
• Magnus
• Daniel
• Peter?
Va?! Dem kan inte mena min pappa, Nej Neeej! Vad är det som händer igentligen! Jag fattar Ingeting. Och det står ett frågetecken efter Peter. Vadå vet dem inte ifall han är mördad? Men det finns ju typ tusen Peter. Det behöver inte vara min pappa. Det får det inte vara. Alla mina tankar bara strömmar över inne i mitt huvud och det känns som att jag ska svimma. Men sekunden innan det känner jag ett par armar som tar tag i mig. Inte igen!! Men dem är försiktiga och på ett sätt så medvetna om hur jag känner mig. Jag orkar inte kolla upp på vem det är som tog i mot mig. Personen tar med mig till ett rum och öppnar dörren. Paniken ökar igen. Men när jag kommer in så blir jag förvånad. Det är ett fint rum med en stor säng i mitten av det och det hänger vita gardiner i fönstren och det finns rosa soffor med en TV bredvid sig. Nu blir jag nyfiken och ställer mig upp på mina ben. Jag vänder mig om och kollar på den som hade tagit mig hit. ADAM... Han bara ler ett sött leende som skulle kunna döda mig. Han är så himla snygg. Jag drunknar in i hans bruna ögon.
- Jag tänkte att det var bäst för dig och vila lite, det har varit en ganska konstig dag kan man säga, säger han och leder mg till sängen.
Jag är stum.
- V...vilket rum är detta?, frågar jag skakigt.
- Mitt egna sovrum, svara han.
Jag håller på att tappa hakan. Han tar mig till sitt egna sovrum och han känner mig inte ens!
- Du kan få gå och lägga dig och sova så ska jag ta hand om lite arbete, säger han och pekar på sängen.
- Eh, okej... Men kan du inte berätta lite mer om dig, jag vet ju knappt vem du är, säger och går i mot sängen och sätter mig där.
- Visst, svarar han med ett leende som återigen dödar mig.
Han sätter sig på en stol mitt i mot mig.
Jag granskar honom. Brunt hår, bruna ögon och ett par läppar som... Käften Fanny!!
- Jag heter Adam och är snart 17 år, jag bor typ här på polisstationen..., jag avbryter honom.
- Så detta är inget sjukhus? , frågar jag förvirrat.
- Nej, det är en polisstation med en sjukhus avdelning, svarar han.
Han fortsätter 👇
- Jag har ett konstigt jobb som är att ta fast typ min egna släkting som igen, kände din pappa väl och jag, jobbar teckmantel, säger han.
- Varför? , frågar jag.
- För att ingen kan veta att vi ska ta fast honom, alla tror att han är god och är en riktig polis, men han jobbar oxå för teckmantel, säger Adam.
- Jobbar han är? , han ni ska ta fast, frågar jag.
- Ja det är som är grejen, vi kan inte bara ta honom, vi måste jobba smart och bara så du vet så, är du en del av allt hans expriment, säger han.
Jag är.. Verkligen stum nu.
- Va?! , frågar jag men det låter mer som en viskning.
- En utav hans planer är med er familj att göra, säger han.
- Berätta, det handlar om mig jag har rätt att veta! , nästan skriker jag.
- Shhh, viskar han och kollar argt på mig, ifall du vill veta måste du vara tyst, påstår han.
Jag himlar med ögonen och sedan nickar jag.
- Jag ska berätta, men ute nu för du har redan fått information att smälta så det räcker, berättar Adam.
Jag suckar och lägger mig ner i sängen. Jag blir snabbt medveten om att Adam brukar sova här, WOW!
- Godnatt sötis, säger han till mig och ler. Jag döör, han kallade mig sötis!
- Du är sö.., höll jag på att säga men stoppade mig snabbt. Han skrattar och sedan går han iväg och stänger dörren.
Mitt hjärta har läkt lite lite mer, men jag tänker ändå på min pappa, min bror och min mamma. Jag älskar dem.

___________________________

Heej! Det blev en väldigt långt kapitel men jag hoppas att ni gillar det! Och som ni ser så bytte jag även omslags bild till boken och denna tyckte jag blev mycket bättre!💗💗 Och tack så himla mycket för 400 läsare! Ha det bra älskar er💞