Hunted

6 - Kan det bli bra igen?

Adam kollar på mig och ler. Jag typ döör vad snygg han är, men nej jag kan inte tänka sådär!
- Hej, säger han.
- Hej, Skulle du kunna förklara hur du fick min kontakt och vad du vill mig och...., hinner jag säga innan han avbryter mig.
- Jag ska förklara allt, okej?! Nu ska vi nog se till att hjälpa din mamma, säger han.
- Ja bra, mumlar jag till svar.
Jag märker först nu att han har en ryggsäck på ryggen. Den är stor och verkar tung. Han tar ner den ifrån sin rygg och drar upp kjedan. Han tar ut en stor, vit förbands låda med ett antal saker i. Han kollar snabbt på mamma och ser att hon har ont i huvudet. Är han någon läkare? Han tar fram ett bandage och virar det runt hennes huvudet. Han tar fram någon våt servett och torkar bort blodet från hennes mun. Jag såg det inte innan men har har några kryckor med sig. Han ger dom till mamma och hon stödjer sig på dom. Adam eller vad han heter kollar på mig och ler snett.
- Ja ska vi dra till ett sjukhus eller? , säger han.
- Ja visst men hur tänker du.... , säger jag. Han avbryter mig.
- Vi är just nu ute i ingenstans, ifall vi går ännu längre fram så kommer vi till gränsen. Men vi ska in till staden igen. Ni vill väl inte svälta här ute elle?!, säger han frågade.
- Nej självklart inte,men ska jag bara lita på dig nu? , säger jag och vrider på huvudet.
- Följ med han , mumlar mamma.
Det är nog bäst att lyssna på henne. Det kan ju inte bli sämre än vad det är nu.
Vi lämnar trädet det vi stod under, vi går någonstans jag inte har någon aning vart, men Adam verkar veta det. Han går i en speciell riktning och jag vill fråga honom ifall han vet något jag inte vet. Kanske varför min pappa dog? Ugg, nej inte en chans.
Vi står i en liten glänta inne i skogen och Adam ler brett. Hans vita tänder är jämna och raka. WOW. Han kollar upp mot skyn och kollar sedan på mig och skrattar lågt.
- vad? Fräser jag mot honom.
Han mumlar nått ohörbart till svar. Jag ska precis fråga vad vi gör här men ett helikopter ljud avbryter mina tankar. Jag kollar snabbt upp mot himlen och ser en helikopter närma sig. Det är vit och det står: polis på den. Oj. Han är en polis. En polis!!! Helikoptern landar sakta bredvid oss och ur stiger en kille som ser ut att vara i Adams ålder. Typ 18-19 år. Han hälsar på Adam och kollar på mig och mamma.
- Hallå där, säger han och ler lite. Varken jag eller mamma svarar. Vad artiga vi är då.
- Jaha, är det dom här du säger att du vill hjälpa? , frågar han killen till Adam.
- Det kan man väl säga, svarar Adam.
- Vi ska förklara allt, ni ska få flytta in i staden igen. Men först, måste vi till ett sjukhus, säger Adam.
Jag nickar och mamma ser på Adam. Jag hoppas så innerligt att jag får träffa Rasmus igen. Min bror. Jag tror att mamma också vill det. Eller jag vet det.
- Hoppa in i helikoptern nu! Säger han killen.
Jag rör mig inte ur fläcken. Jag tänker inte åka med några killar jag inte känner. Vem gör det. Men jag måste för mammas skull. Hon kanske kan dö annars. Hon vandrar sakta in den vita helikoptern medans han killen hjälper henne. Adam kollar på mig.
- Kommer du eller? , säger han.
Jag höjer på ena ögonbrynet. Men sedan hinner jag inte ens blinka innan Adam tar tag i mina armar och slänger mig upp på hans axlar. Jag kväver en flämtning. En pirrande känsla sprider sig i magen. Jag sitter på hans axlar och han går bestämt till helikoptern och knuffar in mig i baksätet. Fast en mer vänskaplig knuff. ♡ . Den där killen kör, Adam sitter där fram och jag och mamma sitter där bak. En känsla jag aldrig känt förut börjar sprida sig i magen. När vi lyfter upp ifrån marken
så känner jag mig så himla nervös. Marken försvinner sakta och vi åker upp i himlen. Det enda jag vet nu är att vi ska till ett sjukhus. Ifall dom inte ljög. Snälla Gud säg att dom är snälla, att dom blir ett hopp i mörkret. Jag vill så gärna att allt ska bli bra. Men kan fet någonsin bli det?

___________________________

Förlåt så himla, himla mycket för att det var så längesedan jag uppdaterade! Och jag vet att det var ett tråkigt kapitel ! Sorry ♡
Men jag hoppas att ni ändå fortsätter att läsa Hunted , och jag blir såå himla glad när ni röstar, läser och kommentarer. Älskar er ♡ ♡