Hunted

14 - Hungriga som vargar

Fannys perspektiv:

Krampaktigt tar jag tar i skottkärran och lyfter upp den. I den ligger det tonvis med kött. Till Christers hundar, asså vilken man har hundar endast för att döda?! Jag vill inte, inte alls köra skottkärran till hundgården och mata dom. Just nu, är lusten så stor att bara att släppa greppet om allt och bara försvinna bort. Att somna in och aldrig vakna igen. Jag trodde aldrig att livet skulle vara så svårt. Min pappa och min bror är döda och saknaden efter dem är större än vad jag någonsin trott. Det är som om en stor stor sten växer i min mage och ska explodera när som helst.

Och min mamma, önskar jag hinner se henne igen innan jag...dör?
Adam. Åh, vad jag önskar att han var vid min sida.

Jag skulle kunna springa härifrån nu, men Christer har satt en slags ring runt min fot så ifall jag springer utanför gården så får jag en elstöt och svimmar av. Vilket betyder att jag är fast.

Jag skymtar hundgården och jag närmar mig med skottkärran. Jag ska bara kasta in köttet, och hoppas på att dom inte biter mig.

Hundarna skäller när dem ser mig komma och jag sväljer hårt. Dem trängs vid ingången och bråkas för att få komma så nära köttet som möjligt.
Jag andas en, två gånger innan jag tar en köttbit och kastar in den genom en springa. Men då plötsligt känner jag hur en elstöt tränger sig igenom mitt skinn och jag blir knäsvag av smärtan.

Christer sa till mig innan att gå in i den stora hundburen och det är därför jag fick en elstöt. Men hundarna, dom skulle äta upp mig om jag gick in. Om inte...

Snabbt som bara den så öppnar jag dörren och hundarna tränger sig för att komma åt köttet, men då går jag lite längre in och skjuter skottkärran framför mig och hundarna springer in efter den. Puh. Men precis när jag ska vända mig och springa ut så stängs dörren igen av vinden och jag känner hur paniken börjar närma sig. Jag trycker ner handtaget men till min besvikelse så är dörren låst. Och är fast... Men hundarna som är lika glupska som vargar!

Jag försöker och få upp dörren en gång till men misslyckas. Jag vänder mig sakta om och ser på hundarna. Köttet är straxt slut och jag skulle vara deras nästa byte. Jag andas skakigt in och bestämmer mig för att sätta mig ner på huk. Då kanske jag inte ser så skrämmande ut dör dem.

Den ene av dem kollar på mig och sätter sig ner den med. Resten av dem närmar sig mig och jag känner hur pulsen ökar till max.

- Hej fina hundar, säger jag lite skakigt i hopp om att dem ska lugna sig.

En utav dem är farligt nära nu och jag har aldrig varit såhär rädd. Hans nos snuddar mig och jag kniper ihop ögonen.

Dör jag får jag i alla fall träffa pappa och Rasmus.

Men ett mirakel händer och hunden biter inte mig, den luktar bara på mig. Jag öppnar försiktigt ögonen och blir förvånad när jag ser den sitta där framför mig med svansen viftandes. Jag ler lite, han vill bara leka.

Dem kanske inte är så farliga ändå.

Jag sträcker försiktigt fram min hand och och hunden sträcker fram sitt huvud och nosar på min hand. Jag andas ut och ler. Men leendet försvinner när en förskräcklig smärta uppstår i benet. Jag stönar och drar min hand längs benet.

Dumma elstötar!!

Adams perspektiv:

Jag sätter mig i bilen och startar motorn, jag måste leta rätt på Fanny.
Hennes mamma är i säkert skydd och det finns ingen chans att Christer eller någon skulle kunna nå henne. Men Fanny därimot, jag har ingen aning i vilket skick jag kommer och hitta henne i. Jag ökar farten och kör iväg år det hållet Christer körde iväg med Fanny.

Hon måste vara i närheten någonstans. Jag kör en bit söderut och kollar på vägskyltarna. Var kan hon vara?
Efter ett tag känner jag mig helt uppgiven, det är inte sant. Jag har låtit Fanny försvinna. Jag kommer hata mig själv för resten av livet.

Men så när jag precis hade tänkt att köra hem så hör jag plötsligt svaga hundskall.

En gång i tiden hade vi en grupp polishundar, men dem försvann en gång mitt i ett uppdrag. Jag har alltid misstänkt Christer eftersom han alltid skötte dem och var med dem när detta hände. Så, det kanske kan vara dem hundarna? Och om hundarna är där så är kanske Christer där, och då är nog Fanny där!

Jag svänger en snäv sväng mot hundskallen och trycker ner gaspedalen.
Efter 5 minuter är hundskallen starkare och tydligare. Jag saktar ner för att bilen inte ska låta så högt, jag kollar ut genom bilfönstret och skymtar en svart, stor beläggning med murar runt omkring byggnaden. För att komma in finns det en dörr med kodlås.

Tänk om hon inte är här?

Jag kliver ut ur bilen och går mot muren. När jag närmar mig skymtar jag en gestalt gå med en...skottkärra?
Plötsligt så märker jag det ljusa långa håret och på en sekund vet jag att det är Fanny. Men jag kan inte ropa, Christer kulle kanske höra.
Hon mår i alla fall bra.

Med en sista blick på Fanny vänder jag mig om och startar bilen snabbt som blixten. Jag måste skaffa förstärkning, så att Christer åker fast på en och samma gång. Längtan att få krama om Fanny gör att jag gasar ännu mer.

_______________________________

Ni måste vara sååå arga på mig, är hemskt ledsen. Har inte uppdaterat på flera månader, är skit ledsen!

I förra kapitlet så sa jag att jag hade tänkt och avsluta boken men... NU HAR JAG FÅTT 1K LÄSARE SÅ JAG BA WOOOW! Jag kan inte vara gladare och ni ska veta att ni är dem bästa läsare som nånsin funnits! <3

Så ska inte avsluta denna bok ;)

Puss o kram hoppas att ni inte hatar mig för den hemska uppdateringen!

❤️❤️❤️