Hunted

10 - Allt jag velat ha

Jag blir förvånad över hur fridfull mamma ser ut. Jag önskar att allt blev bra mellan oss, det är alltid lite spänt. Vi har haft en dålig snart men vi kanske kan börja om på nytt. Kanske. Jag går fram till henne och sätter mig på sängkanten. Hon kollar upp på mig med hennes blanka ögon. Jag tar hennes hand och lägger den i min. Hon sätter sig lite rätare upp i sängen och kollar på mig.

- Fanny, jag vill tacka dig för att du finns här för din dåliga mamma, säger hon och ler sorgset.

- Sluta du är ingen dålig mamma och jag kommer alltid finnas här för dig, säger jag.

- Vi ska nog ta oss ut härifrån, säger hon och biter sig i läppen.

- Såklart jag har redan bestämt mig för det, svarar jag.

- Vi kan ju inte stanna här, säger mamma.

- Nej, jag bara vet inte en sak, säger jag sakta och kollar ner i marken.

-Vadå?, frågar hon.

- Jag tror... att jag blivit kär, säger jag och ler lite.

- Fanny, gör inga dumma beslut nu, säger hon och ser besviket på mig.

Får jag inte vara kär eller?

Hon borde väl vara glad för mig?

- Men mamma han är inte som alla andra, säger jag och ställer mig upp.

- Jag vill bara att du ska tänka dig för innan du bestämmer något, säger hon och kollar ner.

- Förlåt mig, säger jag.

Plötsligt så kommer det en sköterska bakom mig med en vit rock.

- Du är frisk nu så du kan åka hem idag, säger hon och kollar på mamma.

Det får mig och tänka på att då måste jag lämna Adam här. Fast han sa ju: det är du och jag nu.
Det betyder nog inget speciellt.
- Jag ska nog gå och packa mina saker, säger jag och lämnar rummet.
Jag kollar ner på marken och går tyst fram i den vita korridoren. Jag går fram till nu den bekanta dörren till Adams sovrum. Jag knackar lite och den öppnas på direkten. Jag går in och kollar in i Adams ögon och ler.
- Hej, säger jag.
- Hur mår du? , frågar han och sätter sin hand på min axel.
Det känns som att jag ska ramla. Bara när han rör mig. Han är allt jag vill ha.
- Bbra.., försöker jag att säga men jag kan inte säga något.
- Jag vet att du inte säger allt, säger han och kollar bekymrat på mig.
- Det är bara det att min mamma är frisk idag och vi ska åka nu och han kommer fortfarande att förfölja mig, men det värsta är att jag måste lämna dig, säger jag och kollar ner i golvet.
Plötsligt så omfamnar han mig med sina muskulösa armar. Jag blir förvånad och jag kväver ett andetag. Han håller om mig i några sekunder innan han släpper mig och kollar mig noga in i ögonen.
- Jag ska fråga dig en sak nu, säger han bestämmt.
Jag nickar och sväljer hårt.
- För ditt eget bästa så borde det vara bäst ifall du lämnade landet för Christer försvann när jag "räddade dig duvet", säger han och skrattar lite.
Ska jag lämna landet?
- Men saken är att jag... Gillar dig Fanny och jag vill inte heller lämna dig.
Vänta, mitt hjärta har stoppats. Jag kan inte andas, inte tänka. Tanken på att han gillar MIG gör mig både svimmfärdig och till den lyckligaste tjejen i världen på samma gång.
- Gggör du?, får jag fram.
- Ja vem kan inte, du är snygg och söt på samma gång, du är helt underbar och jag har aldrig mött någon som du, säger han och går närmare mig.
Jag får inte någon luft, alla dom orden, allt han sa. Menar han verkligen det?
- Men hur känner du för mig, du kanske inte vet det nu men...-, mer hinner han inte säga innan jag trycker mina läppar mot hans.
Den känslan är obeskrivlig, så underbar. Jag har aldrig känt den förrut. Jag vet från och med nu att det här, just det här är det alla vill. Att bli omtyckta och att få känna en närhet. Det är det jag alltid sökt efter. Nu med Adam är jag hel. Okej kanske inte helt efter allt med min familj.
När mina läppar lämnar hans ser Adam förvånad ut.
- Vadå, har du aldrig blivit kysst förut eller?, säger jag och skrattar.
Han stirrar på mig.
- Jag trodde inte att du gi..-, säger han innan jag avbryter honom.
- Tror du inte det, jag har typ haft crush på det sedan vi träffades, säger jag och skrattar lite.
- Ja jag är ju oemotståndlig, säger han skrattande medans han ger mig en kram.
Jag skrattar och besvarar kramen.
Plötsligt blir han med ens allvarlig.
Varför?

- Då så, ska vi dra?, säger han och backar ett steg.
- Ja, men ditt jobb?, frågar jag.

- Jag hatar att vara polis faktiskt, säger han och ler.

- Okej dåså, vi hämtar din mamma, säger han och öppnar dörren.
Mer hinner jag jag inte se förrän allt blir svart och jag faller ner på marken med en duns.....

_______________________________

Ja, det var det kapitlet!💗
Tack till er som läser och jag är ledsen för det är inte så bra uppdatering. Men jag vill gärna veta vad ni tycker om boken❤️
Ses i nästa kapitel!