Hunted

8 - HAN

Jag känner en stark doft av bacon, jag älskar bacon. Jag öppnar ögonen och blir påmind om att jag ligger i Adams sovrum, på en polisstation.
Det vita sovrummet är ett mycket fint rum och denna sängen är så himla skön att sova i. Jag kommer och tänka på var Adam sov inatt när jag sov i hans säng. Jag kollar runt i rummet men ser han inte. Jag har på mig en vit T-shirt och ett par mjukis shorts. Jag tassar sakta upp ur sängen och går ut ur rummet. Jag stänger dörren om mig och precis när jag ska följa bacon lukten så är det plötsligt en man som står framför mig och kollar på mig. En polis.
- Var har du gjort där inne? , frågar han och höjer på ena ögonbrynet.
Undra vad han har tänkt att jag gjort i Adams sovrum....
- Öh, sovit, svarar jag och ler lite.
- Och varför på en polisstation? , frågar han och ska precis ta mig i armen.
- Fråga Adam, säger jag snabbt och springer iväg ifrån honom.
- Eyy du vänta, hojtar polisen.
Men jag springer därifrån för att leta rätt på Adam. Jag kollar bakåt och mannen springer efter mig. Jag springer förbi ett rum där bacon lukten kommer ifrån. Jag kollar snabbt in genom dörren och ser ett ansikte jag känner igen. Jag öppnar dörren och springer fram till Adam som sitter vid matbordet och äter bacon. Jag kommer plötsligt på att bli hungrig. Det var längesedan jag åt. Adam vänder ansiktet mot mig och ler.
- Åh, hej Fanny, säger han.
Jag ler lite till svar. Polisen som följt efter mig kommer nu in i rummet och kollar förvånat på Adam.
- Känner du henne? , frågar han.
- Ja, eller igentligen inte, skrattar Adam.
Polisen rynkar på pannan.
- Jag tar hand om henne, säger Adam och kollar på mig.
Polisen nickar och går sin väg. Han sneglar på mig och han ser att jag kollar på baconen, och han börjar skratta.
- Just det, bruden vill ha nått att äta, säger Adam och börjar skatta.
Jag slår honom på armen och säger:
- Kalla mig inte brud! Säger jag till honom och kollar argt på honom.
Han skrattar och börjar att gå mot diskbänken där baconen finns. Alla hans kollegor som finns i rummet kollar seriöst på mig, det är störande. Adam ger mig en vit bricka med baconen. Fyy vad jag är hungrig.
Jag sätter mig ner på bordet och ska börja äta men Adam stoppar mig. Jag kollar förvånat på honom. Han drar lite i min arm och visar att han vill att jag ska följa med honom. Jag gör som han säger och följer med honom ut ur rummet. Vi går i mot hans sovrum.
- Varför kan jag inte äta där i köket? Frågar jag.
- Jag behöver prata med dig om en sak, svarar han sammanbitet.
Jag får en liten klump i magen av vad han ska säga.
Det är nästan läskigt hur han var så glad och ändrade sig så snabbt till en bestämd och arg person. Nu är vi vid sovrummet, han öppnar dörren och sätter sig i soffan, vilket jag oxå gör.
Jag börjar äta lite bacon, åh vad gott det är.
- Jo, jag har en del jobb att ta tag i idag så jag undrar vart du ska vara, säger han.
- Men asså, ska du ta hand om mig elr var ska jag ta vägen, är det inte meningen att du bara ska hjälpa mig att hitta ett nytt hus att bo i, frågar jag och rynkar på pannan.
- Nja, inte riktigt, säger han och lutar sig tillbaka i soffan.
- Vad menar du?, frågar jag.
- Lyssna noga nu, din pappa blev mördad av... Någon han känner väl, säger han men jag märker att han inte riktigt säger allt för mig.
- Av vem?!, säger jag lite väl högt.
- Tyst!!, viskar Adam lågt men ändå så att jag hör.
Plötsligt knackar någon på dörren och Adam får plötsligt bråttom. Jag undrar varför?
- Göm dig, fort, viskar han och säger åt mig att gömma mig under sängen. Jag gör som han säger.
- Hallå, är det någon där!, säger den som knackat på dörren.
- Öh, ja visst, säger Adam och ger mig en sista blick innan han öppnar dörren, men bara så mycket så att han kan se den som knackade. För jag kan inte se vem det är. Men rösten som jag hör är på något sätt bekant, som om jag har hört den förrut. Jag hör en del vad dom säger:
- Adam, chefen vill att du ska komma till hans kontor, nu menar jag då, säger mannen, jag hör att det är en mansröst.
- Ja visst okej, jag kommer straxt jag ska bara fixa en grej, mumlar Adam.
- Du verkar konstig, har något hänt? Frågar mannen.
- Nej, inget alls! Svarar han kanske lite för högt.
Sedan hör jag inget mer, bara att dörren stängs igen och jag ser att Adam ser bekymrad ut. Han kollar ner på mig och nickar som om det betyder att jag kan komma upp. När dragit mig ut under sängen är jag alldeles dammig. Jag borstar snabbt av mig och kollar sen på Adam.
- Vem var det, frågar jag tyst.
Adam går närmre mig och ännu närmre. Jag känner hur det pirrar i magen och hur jag blir nervös. Tillslut är han så nära mig att jag känna hans andedräkt, den har en fresh lukt och jag känner igen doften av Flux.
På något sätt gillar jag den här närheten, kanske för att jag aldrig känt den innan. Det har aldrig varit någon som kramat mig eller ens rört mig. Men nu känns det som om hela mig snart kommer att explodera, i väntan på vad han ska göra. Han tar försiktigt sin hand och sätter den på min axel. Jag tror jag dör, bara en hand på min axel får mig att smälta innombords. Jag vill bara krama om honom, gråta och mer gråta. Jag vet inte om jag klarar allt, min döda pappa, försvunna bror och en skadad mamma. Ett krossat liv som inte kommer att kunna bli bra. Äntligen säger han något:
- Det var den mannen som allt detta handlar om, han som har förstört ditt liv. Han är den som står bakom dom fars död, du trodde inte att din pappa hade en bror men det har han alltid haft och han har alltid varit ute efter din far. Och därför måste du vara gömd, för annars blir du dödad, säger han och kollar på mig. Jag sväljer hårt. Han drar bort en hårslinga ifrån mitt hår och jag håller på att rysa, inte för att det är obehagligt utan tvärtom.
- Var det han som körde oss utan för staden, frågar jag Adam.
- Ja Fanny, det var han som förgiftade din pappa, det var han som var hemma hos er, säger Adam och kollar medlidande på mig.
Och allt klarnar upp för mig, jag kommer ihåg den mannen väl, hans mörka ögon och ifall jag minns rätt så blixtrade dom till av ilska när han var hemma hos oss.
- Men varför just min familj? Jag fattar att min pappa var hans bror men vi, vad har vi gjort honom? Undrar jag och är så nära till att gråta. Jag vill bara gråta ut på någons axel. Varför kan inte mitt liv vara normalt?
- En gång för längesedan så snodde din pappa Christers fru...- , jag avbryter honom.
- Christer?, undrar jag.
- Ja, din pappas bror, och ända sedan din pappa gjorde det har han varit ute efter honom, säger Adam.
Direkt efter han sagt det så kommer jag då på en sak.
- Är då min mamma, Christers gamla fru, frågar jag jätte förvånat.
- Du har alldeles rätt, säger Adam.
- Woah för mycket information just nu tycker jag, säger jag och backar ett steg.
- Hahah, ja jag måste gå nu till chefen, säger Adam och börjar gå mot dörren.
- Vänta!, jag har bara en sista fråga, varför bryr du dig om mig och våran familj?, frågar jag osäkert.
Jag bara måste få veta det svaret. Han går närmre igen.
- För det första så är jag polis och måste ta hand om allt kriminellt och för det andra så har jag alltid haft ögonen på dig och jag tycker att du är fachinerande, säger han och ler ett brett leende.
När han säger det så blir jag illröd i ansiktet, vilket jag hatar. Den känslan jag får när han säger så går inte att beskriva, jag blir glad, blyg och ännu mer glad. Att någon bryr sig.
Jag ler tillbaka till svar.
- Håll dig bara gömd här tills jag kommer tillbaka, säger han och ger mig en släng kyss. Jag vet inte vad jag ska göra så jag bara ler. Man vet inte riktigt var man har den här killen. Men att han är skitsnygg är ju ingen lögn. Jag börjar skratta när han gått av lycka. Livet är hemskt men man måste njuta av dom bra stunderna, och en av dom är denna. Jag är rädd att jag börjar gilla Adam. Vem skulle inte kunna gilla honom?

*

Det har gått ca 15 min och jag ligger i sängen och vilar lite. Tänker på livet, och på allt.
Plötsligt så knackar det på dörren och jag hoppar upp ur sängen. Det måste vara Adam. Det knackar igen. Fast Adam skulle inte knacka.
- Hallå Adam, säger någon och jag blir direkt stel.
Vem?
Jag tänker att jag ska gömma mig men jag är ju så klumpig så jag ramlar på mina egna ben av ren nervositet. Någon öppnar dörren och jag ligger ner på marken. Jag hör att den som nyss öppnade dörren skrattar lågt. Det är inte Adams skratt. Jag kollar upp mot personen och får panik, det är HAN!

___________________________

Förlåt för att jag slutade kapitlet så, det var mest prat i kapitlet så det var inte så roligt men nu vet ni ju den mesta informationen! Tack till er som läser och ni får ha en super duper bra dag!
<3 <33 💗