Hunted

12 - Levande?

Fannys perspektiv:

Det ända jag ser är ängar, ängar och bara mer ängar. Önskar att jag såg änglar så dom kunde rädda mig, men nej.

Jag sitter längst bak i bilen och med Christer som kör. Jag har ingen aning varför han vill ha mig, därför ska jag fråga:

- Du, vad vill du mig igentligen, vad ska du göra med mig, frågar jag.

- Haha, för det första så skulle igentligen du vara min dotter, men såklart kom din pappa och tog min fru, asså din mamma. Och för det andra så behöver jag någon som kan ta hand om hundarna, säger han.

Hundar?

- Hundar?, frågar jag oförstående.

Ifall jag bara ska hjälpa snälla hundar blir det väl enkelt.

- Jag har några hundar som är väldigt glada..., säger han mystiskt.

- Men om dom är glada låter det väl bra, eller?.. , frågar jag osäkert.

- Glada i människor, alltså dom äter människor, säger han elakt och kollar bakåt åt mig med en kall blick.

Jag ryser. Jag fattar vad han vill att jag ska göra. Bli uppäten av hundar...

- Hahah, du måste skoja, säger jag och fejk skrattar.

Han kollar allvarligt på mig och säger:

- Din pappa är död, du dör snart, din mamma är mitt nästa mål och din bror.. Han sägs vara försvunnen, säger han och ler elakt.

Jag sväljer hårt. Jag kan inte andas. Jag försöker att fokusera men allt som han säger stoppar mig, jag och min familj får inte dö. Redan en har gjort det, fler får inte försvinna till den okända döden.

- Hur dödade du min pappa?, frågar jag. Jag bara måste få veta..

- Så du vill veta?, frågar han och flinar.

Jag nickar svagt.

- På natten en gång sent så gick jag hem till er och förgiftade eran pappa, det var ingen sjukdom det var jag som bara gav honom lite gift, skrattar Christer.Jag sluter mina ögon.

Jag känner hur något blöt rinner ner för mig kind, varför ska allt hända mig?

Min pappa är död, mamma är i fara och Rasmus är försvunnen.

Och det värsta, den som jag älskar allra mest...

Adam, han är kvar i staden. Det var kanske den siste gången jag fick se honom. Och det gör mig ledsen.

Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, dem bara forsar ner. Jag vet inte hur jag ska klara allt detta. Jag är ju bara 15 år. Jag känner hur bilen börjar sakta in och jag öppnar sakta ögonen. Synen gör att jag nästan tappar andan, allt ser ut som ett fängelse. Det är ett långt svart hus med höga staket runt huset. Det finns också en stor hundgård med hundar. De börjar plötsligt skälla när dem hör att bilen kommer. Christer hoppar ut ur bilen och jag antar att han vill att jag ska göra detsamma. Men jag kan inte röra mig, jag sitter helt stilla. För nu plötsligt så ser jag någon som jag aldrig trodde jag skulle få se igen. Jag hoppar ut ur bilen och springer åt det hållet jag såg honom.

-Det är försent Fanny, skriker Christer efter mig.

Jag springer ifrån bilen imot honom. Han ligger ner på marken, sönderslagen.. Man kan knappt se vem personen är. Men jag känner honom väl. Rasmus. Min bror. Han ligger på marken alldeles stilla och hans ansikte är lite blodigt och man ser blåmärken. Jag sätter mig ner på huk och lägger min hand på hans.

- Rasmus, lever du?, frågar jag ynkligt.

Han svarar inte men jag ser att han andas skagigt. Jag måste se till att han klarar sig. Frågan är bara vad som skade honom. Såklart det var Christer på nått sett, men hur? Plötsligt så kommer Christer springande mot oss och måttar ett slag mot Rasmus. Ifall han tar imor ett slag till så kommer han inte att klara sig. Så därför när Christer precis ska sparka Rasmus så kastar jag mig över Rasmus så att jag skyddar honom, då kommer sparken på mig istället och smärtan som kommer... Den gör så obeskrivligt ont. Det gör faktisk så ont att det svartnar för ögonen. Men jag kanske räddade Rasmus.
_______________________________

FÖRLÅT SÅ HIMLA MKT FÖR SÅÅ DÅLIG UPDT. Jag suger helt enkelt på att uppdatera. Men tiden har it räckt till och jag har inte haft lust.
// Becca❤️