Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Prolog

Lugnet före stormen har alltid varit hans favorit.

Med kylan stickande mot de gyllenbruna kinderna höjer han ansiktet mot solens sken högt ovanför den molnfria himlen. I ett djupt andetag tar han in dofterna av våren som äntligen fallit över dalen efter en hård vinter. Ljudet av skrattande barn når hans känsliga öron när barnen springer över ängen viftande med pinnar likt svärd.

Men där ljuset är, ligger mörkret inte långt borta.

Han andas ut genom rosa smala läppar som dras upp i ett leende när skratten förvandlas till skrik. Glädje blir till fasa när banditer dundrar fram genom stugorna av trä och halm.

Vårens ljuvliga doft ersätts snabbt av röken från de antända husen.

Ögon färgade likt elden nedanför ser kvinnan i blått lyfta ett skrikande barn i famnen innan hon springer efter de få överlevare in i skogen där monster lurar. Även om dem klarade anfallet, kommer deras blod snart föda jorden. Vilken besvikelse. Han klickar med tungan innan han släpper skogen med blicken och ser upp mot den blommade rökmolnet stiga mot den klara himlen. Han för handen mot munnen, trycker mellersta fingrarna mot munnen och i en jämn rörelse för den till bröstet. Andas sakta in. Känner magin svara på hans kommando i en virvlande rörelse och i en utandning trycker han ut handen med handflatan utåt. Vinden viner ur handflatan ut över stupet och genom röken. Vinklar fingret för att föra vind och rök österut för att lättare synas från slottet i fjärran.

Skrockande drar han tillbaka handen, låter magin lugna sig och återvända till sin plats i bröstet. Suckar. Denna gång kan varningen inte undvikas. Från flera mil kommer röken visas och nu kommer åtgärder tvingas göras. Men Vaeril Shanala vet att det ändå finns möjligheten att varningen återigen blir ignorerad på samma sätt som hans förra. Han rycker på axlarna. Det gör honom ingenting då folket får se vilken ledare dem har. Kom an prins Faeynor, låt dem se ditt rätta jag.

Stående på stupet ser han ner på byn som en gång bar skratt och glädje, nu i lågor med kroppar blödande på marken. Suckande förlorar han leendet, skrapar tummen över den släta ringen på pekfingret. Förlusten av liven dödade i en lyckad räd ligger tungt över hans breda axlar. De hade än levt om han inte hade blivit ignorerad. De dömdes till döds när prins Faeynor ignorerade mig. Med ens suddas vemodet bort. Han rullar med axlarna och ser ut över dalen medan han planerar deras nästa steg.

Ljudet av fjädrar krusas i vinden varnar om sällskapet innan vibrationerna i marken. Öronen under det blonda håret rycker av ljuden bakom, men Vaeril förblir orörlig när mannen i svart ställer sig intill. Tysta lyssnar de på banditerna röja i ruinerna nedanför. Ännu har inga skrik kommit från skogen, men han vet att vid nattens fall kommer de som inte sökt skydd förlora sina liv. En rysning dras genom ryggen av tanken på de rödögda monstren.

I ögonvrån ser han istället på den längre mannen i svart. Följer tatueringarnas komplicerade mönster slingra runt armen, över bröstet fläckad av bleka ärr, runt till den andra armen. Under nattens timmar har han följt dem otaliga gånger med fingret eller munnen medan viskningar flutit mellan dem, tills sömnen lade sig över dem.

"Hittade ni det vi sökte?"

Rösten låg för att inte höras från lyssnande öron, väntar han på svar som inte kommer komma. Nedsänkningen av huvudet är svar nog. Svärande biter han ihop tänderna och blänger utåt. Knyter händerna hårt medan hopplösheten river inombords. Tre månader av sökande efter mannen som håller halva hans hjärta har lett dem ingenstans. Oron över vad han måste uthärda i fiendens våld får bröstet att värka. Med tungt hjärta vänder han sig mot Remiel som möter hans blick.

Stående på tå sträcker han upp huvudet mot Remiel som möter honom halvvägs. Läppar möts i en stillsam men kortvarig kyss. Med ett djupt andetag fylls sinnet av rök från personen som äger hans andra halva av hjärtat. Solen täcks när mörker omringar de båda. Fjädrarnas mjukhet dras mot kinden när han trycker pannan mot sin fallna ängel. Andas ut. Känner Remiel andetag mot sin mun när han mumlar löftet de alla tagit.

"Vi ska hitta honom, Vaeril."