Sommarhovet, sju månader tidigare.
Dagarna blev allt kortare när sommaren övergick till vinter. Spiran som gett dem ljus och värme har lämnats över till vinterns konung och varje dag tappade solen gradvis sin värme tills endast dagarna var varma och nätterna kalla. Även om Vaeril visste att han snart behövde tända kaminer, stod han kvar i fönstret. Blinkande ned på figuren sittande på bänken. Omringad av färgglada, säkerligen väldoftande blommor, snurrade killen en bruten blomma i sina händer. Hans blonda raka hår föll över sina smala axlar och till Vaerils besvikelse, täckte hans alldeles för ljusa ansikte. Suckande lade slaven en hårslinga bakom sitt märkta öra och undrade återigen varför han så gärna ville trotsa förbudet att vistas i den kungliga trädgården och omfamna kungens mellersta son.
"Nummer 389."
Lugnet han funnits sig i försvann med en blinkning. Kvävd av luften han nyss andats in, frös blodet till is. Oförmögen att röra sig andades han hackigt ut medan paniken flödade i hans ådror. Oh nej. Nej, nej, nej.
"Du är kallad."
Med en sista stulen blick på prinsen nedanför, tvingade han sig att vända sig om. Att bli kallad har aldrig varit bra. Hjärtat rusade i bröstet och blicken fast på sina putsade bruna skor kände han hennes blodtörstiga blick glida från huvud till tår. Ett välbekant kraxande läte fick han att tappa andan. Sluta kort ögonen, men när han inte känner kråkans vassa klor sjönk axlarna i lättnad. Sedan hördes hennes svala röst. "Följ mig."
Men när han långsamt närmade sig den väntande häxan, såg han inte prinsen sluta snurra på sin maskros. Hörde inte hans låga suck eller när han såg upp på det tomma fönstret där han nyss stått.
YOU ARE READING
Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan
FantasyLivet har inte varit lätt för alven Vaeril Shanala, från slavägare till slavägare har han tvingats göra det mesta. När han till slut hamnar i sommarhovets slott träffar han personen som får hans hjärta att rusa. Planer smids och förstörs när hans äl...
