Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 7

Lägret, nutid.

Tyst och försiktigt rör sig mannen i svart runt tältet. En efter en tänder han ljusen och jagar iväg skuggorna. Nynnande på en gammal barnvisa hans mor en gång sjöng går han runt de stulna föremålen som de samlat på sig under de senaste månaderna. Mitt i ett steg stannar han upp. Stirrar på den blåa vasen med handmålade liljor stående på en brun byrå intill tältduken. Orden han tänkt sjunga dör på hans läppar medan saknaden för hans Vi'lyr gör sig påmind. Vasen är en av de få saker som räddades den natten som förändrade deras liv. Ytterst försiktigt drar han fingret över det svarta strecket med ett svagt leende. Minnet från den tid de levde lyckliga men oroliga letar sig fram och fyller hans sinnen.

När mörkret åter hade sänkts sig över landskapet runt sommarhovets kungliga slott, hade han flugit genom mörkret fram till balkongen högt upp i slottet. Där, tätt intill väggen ställde han ner Vaeril, som var oförmögen att röra sig även om fötterna nuddade golvet. Höjdskräcken gjorde att alven krampaktigt fortsatte hålla om Remiel med ansiktet begravt i den fallna ängelns hals. Endast när ett otåligt rop hördes innanför, släppte Vaeril taget om sin älskare med en plågad grimas. Noga med att inte titta utåt, gick alven ostadigt till och igenom den öppna glasdörren. Väl säker i rummet rusade han över golvet och fångade upp deras prins i sina armar. Deras glädje tydlig när de omfamnade varandra.

Timmarna kom och gick med Remiel vilande i den gigantiska mjuka sängen med blicken på sina två alver. Ena målade en hög elegant vas medan den andra vandrade runt rummet i fascination, även om han varit i rummet flera gånger tidigare. Flera gånger plockade han upp föremål för att vända och vrida på den tills han suckande ställde tillbaka den. Medan Remiel tittade, vände Vaeril uppmärksamheten mot prinsen försjunken i hans tankar. Med små vana rörelser fyllde han vasens yta med liljor. Vaeril gav nefilimen ett välbekant flin som skrek problem och även om Remiel skakade varnande på huvudet, vände han sig mot prinsen. Tyst smög han sig närmare och innan Eren hann reagera, hade Vaeril dragit en annan, mindre pensel över vasen. Där en vacker lilja en gång varit, är nu ett svart streck.

Förlorad i minnet kan han bara höra alvernas skratt när prinsen jagade slaven omkring med kudden högt ovanför huvudet. Men det han inte hör är hur täcket prasslar bakom honom. Inte heller ser han den första rörelsen sedan händelsen för två dagar sen.

 "Remiel rädda mig!" 

I minnet kastade sig Vaeril över sängen och kraschlandade på Remiel. Skrattande hade han rullat över alven och skyddade honom från slagen av kudden. Efter tredje slaget hade han tagit tag i kudden och dragit. Både han och Vaeril hade stönat högt när Eren hade landat på dem. Men trots den extra vikten, hade ingen av dem klagat. De hade bara dragit honom närmare i deras lilla hög på sängen.

Stående framför vasen han nu vill krossa, drar han bort en fallen tår. Hur kunde deras glädje förvandlas till detta? En av dem försvunnen medan den andra ligger orörlig i sängen. Varför lyckades de rädda vasen men inte deras prins? Tre månader av sökande har de än inte hittat någon ledtråd vart han hålls fängslad. För varje dag försvinner en liten del av hoppet att hitta honom levande. Men levande eller död kommer varken han eller Vaeril ge upp förrän de håller deras prins i sina armar igen.

"R..."

Remiel snurrar hastigt runt. "A mafri." Lättnaden slår emot honom när han möter ett par rödfärgade ögon och med ens rusar han genom tältet för att se den lilla färg som återkommit i alvens ansikte försvinna. Svärande kastar han sig framåt, flaxar med vingarna för att inte kraschlanda på golvet och hinner precis fånga alven innan han träffar golvet. Sekunden efter han dragit hinken under alvens ansikte, spyr han upp det lilla som fanns kvar i magen. Hulkande faller tårarna från Vaerils bleka kinder och det enda Remiel kan göra är att trösta och viska lugnande ord. Ord som Vaeril inte hör över ringandet i öronen.

Svettig och yr lutar han sig tungt mot Remiel när magen inte längre vill upp ur munnen. Kraftlös kan han inte göra något annat än att hänga i nefilimens armar och acceptera vattnet som Remiel häller i munnen. Han spottar och sköljer bort den hemska eftersmaken. Dimman i huvudet blir allt tjockare tills hans sinnen är avdomnade för yttre världen. Långt borta, dold av dimman känner han sig sväva. För att sedan hamna ovanpå något varmt men hårt. Det sista han känner innan han återigen tappar medvetandet är värmen mot sin kind.

Minuter blir till en timme, en timme blir fyra.

Med armarna runt den utslagna alven viskar den fallna ängeln sagor och berättelser från den tid han inte längre vill minnas. Minnen av hans gamla vänner och familj i ett uråldrigt rike som ingen utanför har hört talas om. Gömda i grottor levde de i frid. Aldrig har han sagt något om sitt förflutna, men liggande i sängen med en av sina alver finner han sig viskande om den tid han levde med sina föräldrar. Med ena handen på Vaerils höft, smeker den andra hans kind eller kortklippta bruna hår. Inte en enda gång känner han Vaeril röra sig, men känslan av hans andetag mot hans bara bröst håller hans rädsla i schack. Så länge han andas, kommer han åter bli okej.

"...Hm..."

Handen som vilat mot Remiels mage rycker till. Genom hela armen exploderar stickningar som får Vaeril att stöna plågat. Ytterst långsamt vaknar hans kropp till liv och varje gång han råkar röra sig, dyker stickningarna upp. Men den låga mörka rösten och rörelsen mot hans nacke får honom att fortsätta röra en kroppsdel efter den andra tills han åter kan röra sig fritt.

"A mafri."

Rösten, välbekant och kärleksfull, får honom att öppna ögonen. Blinkar. Sakta men säkert förvandlas fläckarna till suddiga objekt som får han att rynka pannan. Sen när var rummet suddigt? Paniken smyger in när rummet förblir otydligt trots han fortsätter blinka. Varför kan jag inte se? Men när handen mot nacken berör hans skuldra, en påminnelse att han inte är ensam, lättar paniken. Han vänder på huvudet för att kunna se upp på nefilimen som räddade hans liv. Även om vinkeln får han att se in i näsborrarna och hans dubbelhaka, har han inte sett någon vackrare. Ögon gråa likt åskmoln möter hans.

"A mafri... Hur mår du?"

Han öppnar munnen för att svara, men det enda som kommer ut är kraxande. Han försöker igen. Samma resultat. Sakta för han sin darrande hand mot halsen med rynkad panna. Torr. Halsen är så torr att han inte ens kan svälja utan smärta. Vatten. Han behöver vatten. Remiel som verkar inse vad han behöver, rullar Vaeril till sidan så han ligger på rygg på sängen. Varsamt trycker Remiel vattenglaset mot alvens spruckna läppar och ser han dricka. Endast när Vaeril druckit upp ställer han bort glaset, lutar sig på sin underarm för att se ner på alven. Vaeril som redan känner ögonlocken bli tyngre blinkar trött när Remiel drar sitt finger över kinden.

"Hur mår du?"

Vaeril drar tungan över sina spruckna läppar, kämpar genom dimman som återigen tar över hans medvetande. Till slut viskar han sprucket; "... Svag."

Remiel ler mjukt och nickar. "Sov, a mafri." Han drar undan en hårslinga från hans ansikte, lutar sig framåt och trycker läpparna mot hans svettiga panna.

Efter hans ord, sluter alven sina ögon och det dröjer inte länge förrän han förlorar sig i drömmarnas värld. Och medan Vaeril återhämtar sig vakar Remiel över sin sovande orkan.