Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 9

Nutid

Dolda i nattens mörker rör de sig längst med lägrets mörkaste vrår. Ur flera av de slitna och små tälten hörs snarkningar när lägrets medlemmar vilar upp sig inför de kommande dagarna. Tysta likt skuggor smyger de sig närmare lägrets barriär som håller alla varelser utan Moder Avalas märke borta. Noga med att hålla sig undan från vakternas vaksamma ögon och ljusen från eldarna tända runt om lägret, fortsätter de gå längre och längre bort från det tält som blivit deras hem.

Endast när männen når barriären stannar de upp. Ser tillbaka mot lägret som innehåller varelser som blivit räddade. Några har till och med blivit hans närmaste vänner. Men kunskapen att även om Vaeril räddat varje person från ett liv på gatan, är det alldeles för många som skulle avslöja deras hemligheter för pengar. Därför står de nu en dag efter Katjas ankomst med väskor packade med endast det nödvändigste hängande på ryggarna, redo att fly från den plats de båda kallar hem.

Vaeril höjer blicken mot mannen intill och biter ihop käken av sorgen i Remiels mörkgråa ögon. Efter nästan ett århundrade hade han äntligen hittat en plats han ansåg vara hans - deras - hem. Närmare bestämt det tält som fortfarande står uppe i lägrets centrum fullt med deras saker de samlat på sig under resande fot. Inombords fanns ett hopp att även hans Vi'lyr skulle få uppleva och bosätta sig här. Men omständigheter de inte kan kontrollera har tvingat dem att lämna kvar tältet med deras värdefulla prylar. Inte ens den blåa vasen med målade liljor med svart streck kunde de ta med sig.

Allt på grund av alvens förflutna.

Vaeril som sett känslorna i nefilimens ögon lägger tveksamt handen mot Remiels arm. Försöker svälja klumpen i strupen när nefilimens vilsna blick möter hans. Vaeril andas hackigt in, öppnar munnen för att återigen säga de ord Remiel avskyr. Men när Remiels ögon mörknar sväljer han de lika fort och ser bort. Under hela dagen sedan samtalet med Katja har han försökt få Remiel att stanna, men varje gång vägrar nefilimen att lyssna.

Vi har redan förlorat en älskare, jag vägrar förlora den andra.

Men stående framför barriären finns en svag ånger inom den fallna ängeln. Ånger över att lämna den plats som blivit hans hem. För även om de aldrig sagt det högt vet de båda två att det finns en chans att de aldrig mer kommer se lägret eller deras vänner igen. Beroende på de kommande veckorna kan deras hem och alla minnen gå förlorat för evigt. Men om de inte flyr nu kommer deras hem ändå bli attackerad och bli förstört. Troligtvis kommer flera mista deras liv.

Därför rullar den fallna ängeln bak axlarna, tar en sista blick på deras tält som syns ovanför alla andra och ber till livets och ödets gud att de någon gång kommer återförenas med deras tält i framtiden. Sedan vänder han ryggen mot lägret, och endast när Vaeril följt hans exempel tar paret ett gemensamt djupt andetag och korsar barriären tillsammans. Vakterna som halvsovit vaknar hastigt till av krusningen i barriären och medan larmet ljuder rusar männen över den öppna ängen till skogen 50m bort. Deras ögon och öron spetsade efter hot, alltid redo att kasta sig undan från ett flygande vapen springer de snabbt över den frusna marken in i skogens skyddande dunkel. Vaeril kan inte hejda sig att titta bakåt och när han får syn på personerna strax intill barriären ångrar han sig snabbt. Gyrs massiva och höga form bakom Ramussens bruna varg som når Katjas bröst. Även om de alla visste om männens plan, ville ingen av dem acceptera det. Men nu är de här på varsin sida av barriären och ingen av dem vet om de kommer ses igen. Trots det förblir tystnaden oavbruten.

Vaeril rycks ur sina tankar av trycket mot sin svanskota. Han ser upp mot Remiel som nickar inåt skogen och med en sista blick på människorna som räddade hans liv följer han efter hans ena älskare djupare in i skogen utan att titta bakåt. Men deras promenad följs av ett sorgset varg yl som färdas långt på nattvinden.

~

Väskan faller ner på marken från Vaerils ömma axlar. Såren från vindens anfall värker kraftigt när han äntligen lägger sig på markens ojämna och kalla yta. Anfådd drar han hastigt efter andan medan han drar handen över sin blöta panna.

"Tack." Kraxar han fram när Remiel sträcker fram hans vattenflaska som behöver fyllas på. I små och kontrollerade klunkar stönar han djupt från strupen när vätskans kyla sköljer den torra strupen. Utan en blick sträcker han tillbaka flaskan till nefilimen bredvid, som tar emot den.
Stirrande upp på himlen som mörknar av solnedgången knäpper han händerna över magen. Andas. Mil efter mil har de vandrat utan större pauser för att komma långt bort från fotsoldaterna och Heidi. Även om de hade förberett sig att fly, var ingen av dem beredda på att ta det steget. Men efter samtalet med Katja och Moder Avalas försvinnande hade de inte längre ett val. Sittande på sin nytvättade sits hade hon sagt med hård ton de ord som satte bollen på rullning.

Heidi var där.

Omringad av femtio soldater befinner sig häxan i lägret utanför Wyin tillsammans med två av hennes skyddslingar som en gång var hans syskon. Ej via blod, men av experiment som förändrade deras liv. En av vatten, en av eld medan han blev vind.

Nu befinner de sig i Skogen av Erewen utan någon plan framåt.

"Lägret kommer överleva när vi inte längre är där." Remiels mörka raspiga röst får Vaeril att vända huvudet mot hans håll. Sittande med benen i kors ser den fallna ängeln ner på alven med ömhet i blicken. Han lägger handen mot Vaerils solbrända kind och smeker varsamt. Men känseln av något svalt mot huden får Vaeril att fånga upp Remiels hand och studerar hans nya ring i silver. En likadan ring sitter på hans egna finger. Säger;

"Ringarna döljer våra spår, men vi båda vet att Heidi inte behöver magi för att hitta mig." Remiel förblir tyst, men drar inte tillbaka handen. Vaeril kämpar sig upp på rumpan, korsar armarna över bröstet i ett försök att skydda sig själv från sina egna minnen.

Blodet vet ens skapare, nummer 389. 

Fången i cellen under sommarhovets slott hade Heidi upprepat meningen under varje besök. Vart du än är kommer din moder alltid hitta dig mitt lilla experiment. Likt ett svar av hans tankar börjar magin flöda i ådrorna. Men dess styrka inte tillräckligt stark att få Vaeril att tappa kontrollen. Därför med ett antal lugna andetag känner han magin lugna ner sig och förblir en konstant brus i hans bröst.

"Kom igen." Remiel klappar hans kind och reser sig. Borstar bort jord och gräs som fastnat på kläderna. "Vi slår läger här för natten och tänker ut en plan om hur vi ska hitta en vinter alv i Askea."