Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 4

Lägret, nutid.

"Yo chefen!"

Vaeril som stirrat på kartan medan tankar svävat i huvudet, ser upp mot Ramussen som glatt skakar av sig regnet likt en hund. Ögon likt glödande bärnsten möter Vaerils med ett brett leende. "Det är allt ruskigt där ute." Huttrande drar han händerna genom sitt ovårdade bruna hår och stampar till sin plats intill det gamla slitna bordet. "Det är dock härligt att vara borta från disken. Kan ni tänka er att jag tog en lärlingsplats hos människan, men det enda hon gör är att jaga min svans att diska." Han muttrar ett ord som får Vaeril att höja på ögonbrynet. Om Mindra hörde det hade alfan varit röd och blå.

Vaeril sneglar mot Remiel stående bakom med oläsbar min och händerna knäppta bakom sin rygg. Till hans lycka hänger de svarta vingarna från ryggen och fladdrar lätt i vinden från öppningen i duken. Alltid så stel i sällskap av andra, himlar han kärleksfullt med ögonen, men när ängeln möter hans blick sprider sig en värme i bröstet. Men han är min stela nefilim.

"Förresten, hörde ni att Lyric hittade sin harpa i Trolgars tält igen?" Skrockande kastar vargen fötterna över stolen bredvid, knäpper händerna över sin putande mage och lutar sig mot ryggstödet. Vaeril himlar med ögonen åt hans idioti. Att han aldrig lär sig. Men omedveten om Vaerils tankar lutar Ramussen huvudet bakåt, sluter ögonen och skrattar. "Låt mig bara säga att trollet har lärt sig sin läxa. Jag tror inte dem kommer kunna se en hallonbuske igen utan ptsd."

Vaeril suckar inombords av nyheten. Om det Ramussen berättade är sant kommer det inte dröja förrän en konflikt har utbrutit sig i lägret mellan troll och skogsnymf. Förra gången tvingades han locka ner en skräckslagen Trolgar som klättrat upp i ett träd för att komma undan från kaniner som vägrade släppa dem med blicken. Jag har verkligen inte tid med det här. Han gnider pannan i hopp om att värken ska minskas innan mötet, men det enda som sker är att den gyllenbruna huden blir röd. Huden känns trång och stel när ådrorna expanderar sig av magin. Använd mig. Använd mig. Dess melodi förföriskt när den påminner att den alltid finns i hans hand. Omedvetet trycker han in naglarna i handflatan i ett försök att trycka ner behovet. Inte nu. Senare.

Hans känsliga öron rycker till av ett välbekant ljud av rasslande fjädrar, men han tvingar upp sin darrande hand för att stoppa sin nefilim att röra honom. Inget skulle bli bra om någon rörde honom nu. Inte med vinden virvlande i bröstet som en skarp påminnelse att den existerar och kan döda varje person i lägret. Han tvingar sig att andas långsamt in, hålla i fyra sekunder, andas ut. Andas in och hålla i sex sekunder. Hålla åtta sekunder. Upprepar. Tredje omgången känner han musklerna slappna av och magin dras tillbaka. I bakgrunden hörs Ramussens eviga tjatter om något han hörde från två hemlösa hundar han träffat på hans promenad.

Vaeril öppnar sakta ögonen och suckar lättat. Men innerst inne vet han att nästa gång kommer han inte kunna kontrollera sig. Han behöver lätta på trycket. Han möter Remiels mörka ögon, ser oron försvinna i dem när han nickar. Nefilim nickar tillbaka. I nattens mörker kommer de bege sig till deras plats.

I ögonvrån rör sig duken hastigt, innan den öppnas för att låta kvinnan i svart kliva in. Han blundar och suckar djupt. Ännu mer onödig drama. Men han tvingar sig att skaka av sig mörkret och stressen runt honom, trycka ner det i sitt mörka hålet i själen och rullar bakåt axlarna. Detta kan vara det jag behöver, tänker han tankspritt när Katja ställer sig mitt i tältet. Blicken vass tar hon in Ramussens position. Handsken nära tvillingsvärdet knarrar lågt när jägaren rör fingrarna. Ett ljud som når vargens känsliga öron. Genast försvinner färgen ur vargens ljusbruna hy.

"K-Katja -" Panikslagen kastar han sig upp från stolarna, stammar ord som ingen kan förstå. Fasa sprider sig över det skäggiga ansiktet när han ser fläcken på Katjas dyrbara dyna. "J-ja-jag - oroa dig in-inte! Jag kan fixa det-ta." Vaeril grimaserar åt ljudet när vargens knäskålar träffar golvet i en smäll. På sina knän gnuggar han sin svettiga skjorta över dynans gråa tyg. Det han inte ser, förrän det är försent är hur fläcken förstoras. "Oh ... oh heliga Wulfor"