Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 6

Lägret, nutid.

Efter lång diskussion tvingas Vaeril inse fakta. Så länge Katja spionerar på truppen av fotsoldater kommer varken han eller Remiel kunna lämna barriärens säkerhet. Om någon av dem blir fångade ...

Men att stanna betyder också att han inte kan släppa lös sin rastlösa magi som för varje dag blir svårare att hantera. Virvlande i bröstet gör den allt för att åter bli fri. Fri som den än gång var. Men han vet att om han släpper ut den på sitt vanliga sätt, kommer lägret bli förstört och många förlora deras liv. Men om han ignorerar magin, kommer han till slut inte kunna kontrollera elementet och få förödande konsekvenser. Därför har han mot sin vilja, tvingat sig ut i natten en dag efter Katja begav sig iväg, för att ställa sig intill barriärens vägg längst bort från lägret med slutna ögon. Händerna ihop för han dem mot bröstet tills hans tummar nuddar sitt bara bröst. Andas djupt in och höjer ansiktet mot himlen och andas långsamt ut när vinden smeker hans ansikte. Han vet att om han lyssnar noga kommer vindens uråldriga språk höras. Ord som endast kan förstås när hans magi enat sig med vilda vindens makt.

I nattens tystnad tar han kontroll över sin darrande kropp, tvingar bort tanken av kylan som lagt sig över huden eller oron om truppen endast några mil bort. Om jag bara ... Han skakar hastigt på huvudet, andas in och trycker undan sin ängslan. Det han ska göra krävs harmoni och stillsamhet för att inte tappa kontrollen. Med stor koncentration lyckas han tömma sina tankar medan andetagen sakta blir djupa. I långsamma kontrollerade andetag faller han djupare, djupare i meditationen. Tills vinden inte längre rusar i hans ådror i ett hjälplöst vinande och med ett andetag släpper han kontrollen och låter magin flöda från hans hud likt ånga i solskenet. Dess lättade suck endast hörbar för Vaeril, vivlar vindens väsen runt. För första gången sedan räden på byn kan både vinden och han slappna av. Äntligen frihet, viskar den mot hans hud när den rufsar hans korta bruna hår och drar i hans pösiga byxor. Dold från eventuella nyfikna ögon ler han brett av den lättade känslan. För bara ett litet ögonblick känner han sig åter som sig själv innan händelsen som förändrade hans liv.

Vindens ande dansar glatt med en del av hans stulna själ och med en andning återförenas de två krafterna till en. Även om han var beredd på det, tappar han andan av den ökade kraften som vägras styras av vem som helst. Ord som tidigare varit obegripliga kan han nu förstå och med huvudet på sned koncentrerar han på vindens viskningar när dess magi smeker hans gyllenbruna kind.

De röda... stupade i ljusets dal ... vinter alvens fiende blir en.

Han flämtar högt när något djupt inombords vrids till och orden som viskats svag förvandlas till ett blodisande skri. Va- vad..?

Han ropar högt när vinden plötsligt vänder sig mot honom och han flyger flera meter genom luften innan han hårt träffar marken. Desorienterad trycker han händerna mot sina öronen i ett försök att tystna skriket som får huvudet att pulsera. Gång på gång träffas han av vinden likt kraftiga vågor på ett stormigt hav.

I desperata rörelser med händerna som han tvingats bort från öronen försöker han sära på de två krafterna. Snälla, snälla, fungera! Men för varje sekund han inte lyckas tappar han mer och mer medvetandet. Tills det enda han kan göra är att ligga ihopkrupen på marken och stå ut.

Döda... Dödade ... Flamman röd ... Rädda honom. BEFRIA MIG!

Döv och blind kniper han efter andan. Svarta fläckar blir allt fler tills världen blir svart. Liggandes på marken, öppen för anfallen känner han sin livskraft rinna ur hans porer ju mer hans egna magi attackerar honom. Tar hans luft ur lungorna och lämnar honom döende. Oförmögen att röra sig känner han något rinna över kinden. Om han inte lyckas komma undan kommer han snart inte leva mer.

Hjälp ... hjälp ...

Någon griper tag i hans armar. Drar honom över marken. Blind och döv sträcker han sig efter den som räddar honom, men innan hans blodiga händer nuddar något känner han en välbekant knäppning i bröstet. Han hinner inte ens ta ett andetag innan han ljudlöst skriker när hans magi utan hänsyn tränger igenom hans muskler och hud likt tusentals nålar, för att återta sin plats i hans ådror, vars kärl måste expandera sig för att få plats med magin. Hela hans kropp vrider sig i plågor.

Tjutet i öronen och känslan av något varmt mot ansiktet är det sista han känner innan han förlorar sig själv till mörkret.

~

I mörkret flyter han på en osynlig ström. Varm eller kall känner han ingenting. Ingen tanke besvärande när han stillsamt följer strömmen dit den vill. Tystnad. Frid. Inga bekymmer eller oro. Bara evig tystnad och frid.

~

Plötsligt drar han efter andan. Desorienterad slår han runt med armarna, försöker få bort trycket som håller ner honom. Hårt. Han ligger på något hårt och kallt. Hans armar orörliga och paniken sväller. Nej, nej. Fri. Jag måste vara fri. Kippande efter luft känner han värme på sina kinder. Någon pratar. Är det någon som pratar? Nej, öronen tjuter. Öppna ögonen. Jag måste öppna ögonen.

Värmen rör sig över ansiktet. Vaeril andas hastigt in av smärta i kinderna. Slog... slog någon mig? Vem? Med stor vilja öppnar han ögonen. Blinkar. Svarta ögon möter hans. Munnen på mannen rör sig, formar inga ord. Förvirrad rynkar han pannan. Blinkar. Mannen blir tydligare.

"Hör ... mig?"

" ... Vaeril ...?"

Medan ringandet i öronen gradvis försvinner, börjar energin tryta. Snart orkar han inte hålla ögonen öppna och inte ens slagen mot kinderna kan hålla sömnen borta.

-----

Skolan tar slut på mig. Utmattad med noll energi är min vardag. Gu, vad jag längtar till min examen.

Det hade varit kul att veta vad ni än så länge tycker och tänker om Vaeril och Remiel.