Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 3

Lägret, nutid.

Stående intill tältets öppning undrar Vaeril återigen om han någonsin kommer se honom igen. Drömmen från tiden på slottet sänktes hans humör när han vaknade ensam upp i sängen. Utvilad för första gången på veckor, men ensam. Det enda som visade på att Remiel sov där var en fjäder placerad på nattduksbordet. Tummen dras över den slitna ringen på pekfingret medan han stirrar ut över det tomma lägret. I två dagar har regnet smattrat ner utan uppehåll och gjort marken till en pöl av lera.

Men under regnets smattrande ljud hörs ett lågt mässande från gruppen på fem. Hand i hand står de runt bordet med sänkta huvuden över kartan på Askea. Med ord som Vaeril nu har lärt sig utantill väver häxorna sin magi runt den vita nålen som ännu inte rört sig. Under den tidiga morgonen hade De äldre dykt upp med nålen och sagt att något kändes fel. Genast hade Vaeril lett dem till kartan, där Moder Avala placerade nålen på kartans mitt. Deras mässande hade börjat direkt, men som varje gång de försöker lokalisera hans prins, förblir nålen orörlig mitt på kartan. Han försöker att inte tänka på varför.

Han rycks ur sina tankar när mässandet upphör och vänder sig mot gruppen. Även om han inte förväntat sig något resultat, blir hjärtat tungt när moder Avala öppnar sina grumliga ögon. Läppar målade i en djup röd färg smalnar efter hon höjt sitt huvud.

"Jag beklagar Vaeril Shanala, men svaret du söker är ännu inte hittat."

Hennes ord skär i honom när ännu en bit av hopp försvinner. I tre månader har de försökt hitta honom, men varje gång hamnar de i en återvändsgränd.

"Oroa dig inte lilla alv. Din prins kan än vara levande under en anti-magisk barriär."

Eller så är han död.

Vaeril tvingar direkt bort tanken. Han är inte död. Han kan inte vara död. Hur ska han kunna leva utan hans försiktiga kyssar? Hans fniss när han kryper in mellan han och Remiel. Vaeril vill inte ens tänka tanken på att aldrig mer höra hans röst eller känna hans värme. För att inte bryta ihop framför De äldre likt ett barn, tvingar han sig att skaka av sig känslan av hopplöshet och fokuserar på de blinda gummorna. "Du sa något kändes fel. Vad var fel?" Frågar han medan moder Avala plockar upp nålen i sina beniga fingrar och lägger den omsorgsfullt i asken full med runor.

"I drömmar har vi känt skiftningar. Goda eller inte, är det omöjligt att veta. Men något nalkas i horisonten. Något stort."

Vaeril trycker ner sin irritation av syster Tivlas ord. Istället nickar han kort medan naglarna gräver sig in i handen bakom hans rygg. Något närmar sig. Är det detta tecknet vi har väntat på? Kan Prins Faeynors gjort sitt beslut att skicka ut sin armé efter dem eller är det något annat dem inte vet om?

"Tack för det ni har berättat. Om ni är hungriga så är jag säker på att Mindra är klar med lunchen." Vaeril bugar sig lågt mot De äldre när de går förbi honom och ut i regnet. Men när han följer dem med blicken inser han att regnet inte träffar dem, utan glider i luften längst en osynlig barriär. Häxor...

Väl ensam går han till bordet med kartan över Askea, sommarhovets rike. Han följer dess berg och dalar, över ängar och åkrar. Han hummar lågt i sturpen och knackar fingret på dimman på kartans norra kant. Gränsen till vinterhovets rike, ett rike han aldrig besökt, men under tidigare år önskat vista. Faktum är att han aldrig sett en vinter alv i verkligheten.

Han drar fingret över det nya röda korset som markerar byn de attackerade för tre dagar sedan. Jag undrar vad kungafamiljens reaktion var, tänker han med ett svagt flin, som snabbt försvinner när han tänker på liven som tagits. Ingen har sett eller hört från personerna som flydde in i skogen. De alla verkar ha blivit föda till de rödögda monstren som lever i den förbjudna skogen.