Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 2

Sommarhovet, sju månader tidigare.

Porslinet skallrade mot silverbrickan i hans värkande armar. Under hans flåsande andetag svor han återigen över sina korta ben som saktade ner honom. Frustrationen steg inombords när klockan ringer i klocktornet och samtidigt informerar om hans försening. Varför? Varför var han tvungen att glömma bort tiden? Men även när han svor högt i huvudet, vet han anledningen och han ångrar ingenting. Bara en skymt av killen i trädgården var värt alla straff.

Noga med att inte spilla teet skyndade han sig genom de stilrena korridorerna, uppför de många smala ojämna trapporna tills hans skavsår brast. Den ljusa trädörren på ändan av korridoren fick hans redan rusande hjärta att dunka hårdare inför det slag som kommer färga hans kind röd.

De två vakterna intill dörren greppade sina stavar i förberedelse att släppa in slaven med brickan till deras drottning. Men under deras hårda fasad kände de båda medlidande mot alven med märket i örat. Vaeril ställde sig framför dem med huvudet sänkt.

"Jag har drottning Maylins te." Hans röst stadig greppade han brickan hårdare. Vakterna sneglade mot varandra innan han närmast höjde handen klädd i en orangefärgad handske. Hans knackningar ekade högt i korridoren och det var endast när kvinnan innanför ropade 'kom in' som vakterna öppnade dörren för att låta Vaeril kliva in.

Noggrann med att inte låta porslinet skallra gick han med stora steg fram till det lilla vita bordet intill de stora fönstren. I ögonvrån sneglade han mot gestalten framför fönstret, hennes chokladbruna lockiga hår lystes upp i solens sken. Hon, som alla andra sommar alver, njöt av solens sista värme som för varje dag blev svagare när vintertiden närmar sig.

Med huvudet sänkt backade han undan till sin plats några meter bakom stolen. Inte för nära, men inte så pass långt att han inte kan nå henne direkt.

"Du är sen."

Rösten drog rysningar genom hans kropp. Fyllig och varm likt sommarsolen på högsommar föll den ur kvinnans fylliga läppar. En förrädisk röst som kallblodigt kan beordra att huvuden ska falla. Han svalde hårt men höll munnen stängd. Tala bara när någon talar med dig.

Klackar klickade mot marmorgolvet i en långsam rytm. Ljudet ekade i huvudet när han tvingade luften genom munnen. Men hjärtat rusade fortare ju närmare hon kom. De sönderbitna naglarna grävde sig in i handflatan bakom hans rygg. Tills ljudet stoppades och han kunde nu se skorna framför honom.

Orörlig väntade han. Väntade. Tystnaden drogs ut tills han var säker på att hon inte skulle säga ett ord. Sedan exploderade smärtan i huvudet när beniga fingrar grävde sig in i hans hår. Flämtande knäcktes nacken till när hans ansikte tvingades upp och för första gången sedan han anlände till slottet såg han in i drottning Maylins ögon. Så mörka att den bruna färgen såg svart ut. Med ett vackert polerat ansikte såg hon ner på slaven med rynkad näsa. Nästan som att hon var äcklad av hans närvaro.

"Nästa gång jag ber om mitt eftermiddagste förväntar jag mig att du är i tid." Hon släppte honom efter ett sista smärtsamt ryck. Vaeril, med hela hans styrka, lyckades hålla masken och inte låta drottningen se hans plåga, men när handen full av smycken träffade hans kind kände han tårarna stiga. Naglar målade i gult rev upp huden och med ens kände han blodet rinna. Hon gav honom en sista missnöjd blick innan hon vände på klackarna.

I nästan en timme tvingades han stå orörlig medan han väntade på att hon skulle ge tecknet att han kunde ta brickan. Tystnaden bryts endast av ljudet av slurpande eller knaprande när hon bet i kakorna. Men även om kroppen värkte i den position han stod i, kunde han inte göra annat än att bita ihop och stå ut. Minsta lilla rörelse skulle resultera i ett större straff än ett slag mot kinden. Därför andades han långsamt ut och lät tankarna sväva bort från smärtan i fötter och huvud. Då och då rörde han fingrar och tår när de tappade känseln och bad till de högre gudarna att han snart skulle släppas fri. När gesten till slut kom, kunde han nästan gråta ut i lättnad och inte en minut senare släpptes han ut ur rummet.

Kvick på fötterna gick han ner för alla trappor igen, ropade högt när han tappade balansen på grund av ett ojämnt trappsteg, men tack och lov lyckades han räta på sig utan att tappa brickan. Vid varje fönster mot trädgården stannade han med blicken sökande efter killen i blont hår. Kom igen, vart är du? Desperationen att se honom igen gjorde Vaeril galen. Varför han var så desperat att se en person som han aldrig träffat förut var ett mysterium för honom. Men något med hans lätta leende när han böjer sig mot blomman som tagit hans uppmärksamhet gav honom fjärilar i magen.

Han stelnade till. Där. Intill sommarblomman stod han i orangefärgad och vitt silke. Omedveten om Vaeril i fönstret två våningar upp, böjde han sig mot en rosa blomma. Troligen drog han in en doft Vaeril var säker på är underbar. Ibland, när Vaeril rusade runt i korridorerna, desperat att hinna i tid till de uppdrag han fått, brukade han undra varför killen är värd de straff han får vid förseningar. Men när han ser honom gå från blomma till blomma är det inte längre en fråga. Allt är värt om han får se honom igen.