Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 8

Lägret, nutid.

Två dagar senare står vakten lutad mot tornets reling med blicken på årets första citronfjäril. Suckande lutar dem huvudet mot handen medan doften från människans tält får hungern att riva i magen. Återigen hörs de plågade ljuden från magen som bönar efter frukost. Irriterad kliar dem sin putande mage medan dem söker med blicken runt utkanten av lägret efter trädet med grönt hår. Vart är trädet som avlöser mig? Trolgar himlar med ögonen och muttrar lågt när kvisten inte syns till.

För upptagen med att förbanna den försenade Skogsnymfen ser Trolgar inte är den mörka fläcken i den molniga himlen. Det enda de kan tänka på är den ljuvliga doften av bacon och hur underbart det hade varit att stoppa det knaperstekta köttet i munnen. Det är först när det första skriet hörs i skyn som tankarna skingras och han åter blir medveten om den inkommande faran. Ögonen som nästan slutits spärras chockat upp och med hjärtat rusande i bröstet snurrar de hastigt runt, men ropar högt när balansen sviktar. I en hög smäll träffar trollet trägolvet så kraftigt att hela tornet skakar oroväckande. Stönande masserar de sin värkande rumpa medan de försöker komma upp på fötterna. Famlande efter snäckan sittande på relingen lyckas de till slut få tag i den, trycka den mot läpparna och blåsa två korta signaler som endast lägrets medlemmar kan höra.

Samtidigt som vakten ser höken komma närmare deras beskyddade läger, sitter Vaeril i sitt tält och ser upp på Moder Avalas vita grumliga ögon. Skyddade inom tältets ljudisolerade duk hör ingen av dem uppståndelsen utanför. 

"Jag förstår inte vad som hände." Han drar sin darrande hand över det nya rosa ärret ovanför ögonbrynet. "Inte ens innan vår överenskommelse har den attackerat för att döda mig, men då... jag kände dess vrede och vilja att döda mig."

Suckande tar han emot tekoppen från Remiel. Lyfter den mot läpparna, känner handen rycka kraftigt till. Ropet av smärta flyger ur hans torra mun när varmt te landar på bröst och mage.

"Epyhrs förbannelse!"

Rytande slungar han koppen med all sin kraft och inte ens synen av den krossad i tiotals bitar får han att må bättre. Två dagar av stillasittande, oförmögen att ens gå har hjälplösheten grovt inombords tills det enda han vill göra är att skrika och svära. Med smala ögon slår han undan Remiels händer som försöker hjälpa honom att dra av tröjan som bränner sönder hans hy. Men Vaeril känner hur vindens element börjar rusa i ådrorna. Bönar att bli fri. Att användas. Kontrollen över magin och känslorna sviktar när han inte ens kan kontrollera sina händer som vägrar sluta skaka. "Sluta! Rör mig inte!"

Kämpande med tröjan kippar han efter luft. Blodet i öronen blockerar rösten som blir mer och mer hög när Vaeril ramlar ur stolen. Han - jag kan inte andas. För mycket. För mycket. Frustrationen som stigit under de senaste dagarna exploderar i bröstet, får han tappa känslan av världen. Världen svart med tröjan fast runt nacken tar den all hans luft. Vilt famlar han efter tyget - andas. Jag behöver luft! Halsen alldeles torr kan han inte ropa efter hjälp.

Mörker blir ljus. Drar hastigt in luften som äntligen kan flöda in i lungorna ligger han svettig och skakande från huvud till tår. Stirrar på sina blodiga händer som han inte längre kan röra. Det enda han kan göra är att ligga gråtande på golvet likt ett bortskämt barn som inte fick sitt godis. Skammen river honom itu. Hur kan jag vara så svag? Snörvlande sträcker han sig efter mannen som ger hans liv en mening. Med långsamma, plågsamma rörelser för han ena handen mot den mörkare handen i närheten. Alltid nära för han att röra, men tillräckligt långt bort att inte kväva honom. Han tar ett djupt hackigt andetag när deras händer äntligen berörs.

"...A mafri." Den ömsinta rösten får tårarna att rinna fortare. Hur kan han än vilja ha honom efter det här? Snälla, lämna mig inte.

Som att Remiel kan höra hans tankar, vänder han handen och länkar ihop deras fingrar. Klämmer svagt. Vaeril tvingar sig att möta hans varma blick och leende. "Andas, a mafri. In... ut... "

Minuterna tickar förbi medan Vaeril fortsätter andas i takt med Remiel. Gradvis känner han musklerna slappna av och magin återvänder till sin plats i bröstet. Det är då han klämmer Remiels hand i en ordlös bekräftelse att han åter är okej. Med hjälp av Remiel sätter han sig på stolen, lutar huvudet bakåt med blicken sänkt mot koppen på bordet han krossade. Nu hel utan ett tecken av hans våld.

Med stor energi vinklar han huvudet mot Den äldre och försöker fukta sin mun och strupe med att svälja. "Tack." Kraxar han fram mot häxan som nickar tillbaka från sin plats någon meter bort. Hans uppmärksamhet dras till Remiel när han lägger en hand mot alvens bakhuvud, lutar huvudet bakåt och trycker koppens kant mot hans torra läppar. Han dricker tacksamt det nu ljumma teet och sjunker utmattat ihop när Remiel ställer ifrån sig den halvfulla koppen.

"Vindens ande har talat, Vaeril Shanala." Vaeril möter Moder Avalas blick med rynkad panna. Det som hände under den tid han kämpat för sitt liv, suddig och oklart. Men aldrig kommer han glömma den onaturliga rösten som skrek i hans öron.

De röda... stupade i ljusets dal ... vinter alvens fiende blir en.

Döda... Dödade ... Flamman röd ... Rädda honom. BEFRIA MIG!

Han rycks ur sina tankar av Den äldres hesa röst. "Lyssna på hon med kallt hjärta. Hon leder er till ert mål. Visa denna till varelsen av girighet-" Händerna som tidigare varit i rockens fickor dras fram och mellan fingrarna blänker något silver. "Endast då kommer ni finna det ni söker. Men hör min varning. Det ni finner är inte det ni minns."

Hon lägger halsbandet på bordet, backar och vinklar ansiktet mot tältet. Suckar. "Vår tid är kommen, unga alv. Men oroa dig inte. När stjärnorna visar vägen kommer vi återigen träffas i dalen där allting började. Ty ylwiq gui."

--

Ty ylwig gui - Låt sanningen leda.