Orkanens förbannelse: Kampen mot klockan

Kapitel 10

Nutid, någonstans i sommar-alvernas rike.

~

Tårar rinner över kinder bleka likt vätskan i sprutan på rullbrickan. Balanserande mellan omedvetenhet och medvetenhet sjunker han ner i dimman. Ögon stängda ser han ingenting, men hur han än önskar försvinna från denna grymma värld sitter han än fast i stolen mitt i rummet. Med ingen kontroll över kroppen kan han bara gny lågt när nålen glider in i armen. Fyller honom återigen med hetta och plåga. Han märker inte nålen dras ur, inte heller hör han mässandet. Det enda han kan göra är att kröka på ryggen och skrika sig hes.

Gående över vägen gjord av grus och sand blinkar han trött med ögonen. Men försöken att sudda bort mardrömmen som plågat honom de senaste nätterna förblir lika tydlig. Varje gång han sluter ögonen - om ens en liten blinkning - befinner han sig där, fastspänd på stolen i källaren. Med hans skrik ekande i öronen. Än kan han känna elden spridas i blodådrorna. Oförmögen att fly tvingades han stå ut i timmar, dagar och veckor i plågor. Omedveten om blodet som droppar från såren av naglarna blir synen allt suddigare tills han knappt ser vägen framför sig.

Skrikande rycker han till av en svag berörelse mot armen, snurrar klumpigt bort och med armarna framför ansiktet försöker han se genom de vita blinkande fläckarna. Med smala ögon ser han på mannen som höjt armarna i en oskyldig gest. Slaven rynkar pannan åt mannens välbekanta gråa ögon och mörka hy. Är det någon skyddsling från Heidi?

Han blinkar. Blinkar igen.

"A mafri?"

Rösten mörk och raspig upprepar smeknamnet Vaeril har lärt sig att älska. Han tar ett djupt andetag, skakar på huvudet och drar händerna över ansiktet. Gruset knastrar under mannens kängor när han kommer närmare. Känner något mjukt smeka hans hud och när han åter öppnar ögonen fladdrar svarta fjädrar runt honom likt en säker och trygg barriär från yttre världen. Händer, grova efter år av hårt arbete, tar mjukt Vaerils egna och trycker dem mot sitt bröst. Känner starka hjärtslag mot sina blodiga fingrar. Med hackiga andetag möter han de grå oroliga ögonen.

"Djupa andetag. In ... ut..."

Mardrömmen som spelat upprepat i hans huvud, återvänder sakta till kistan långt in i bakhuvudet han aldrig vill öppna. Vaeril släpper långsamt ut den varma luften och för första gången på flera dagar känner han musklerna slappna av. Remiel fångar upp den svaga alven i sina armar, andas djupt in doften av rök och svett efter deras brasa och vandring. Han drar fingret över de små såren från Vaerils naglar och ser hur de sluts och försvinner utan ett spår. Suckande trycker han munnen mot alvens bruna hår och sluter ögonen. I dagar nu har han sett Vaeril falla ner i depression när mardrömmarna river honom isär. Varje dag växer skuggorna under hans vackra ögon och återigen ber han till de högre makterna. Snälla hör min bön, låt mig vara tillräcklig att hålla mörkret borta. Han är allt jag har kvar.

Men inombords vet han att ingen av dem kommer vara okej utan deras tredje part. Vi behöver finna ljusets dal, hitta kvinnan med kallt hjärta. Endast då kan vi hitta vår älskare och livet blir som förut. På flykt, men tillsammans.

Innan det är försent.

----

Skrivblockering är en itch med ett stort B.