Vill inte ha dig! Hov1

Kapitel 17 - vägskälet

Dagen i studion går fort. Vi sitter och pratar och killarna spelar in lite nu musik. Det är på något sätt en härlig stämning där inne trots att jag vet att det inte borde vara det. Om det är som Axel säger att alla killarna på något sätt känner något för mig så borde det gå att ta på stämningen, men så är det inte. Allt känns så lätt.

När killarna känner sig nöjda för dagen ska alla skiljas åt för att ta sig hem. Jag var helt säker på att jag ville hem till Valter. Jag måste få klarhet i allt som händer och Valter känner trots allt både mig och Axel bäst. Innan vi skiljs åt så kramar jag om alla killarna. När jag ska krama Axel går han inte för en puss och jag låter honom göra det. Om det är någon gång jag känt blickar bränna så är det nu. Jag riktigt känner hur intensiva de andra killarnas blickar är på oss. Även fast pussen bara varar i några sekunder så blir det plågsamt att känna blickarna. När jag kollar mot killarna låtsas de som inget hänt och jag hoppas att dem låter det vara så. Jag orkar inte höra massa snack om detta senare.

Vi skiljs åt och jag och Valter går till hans lägenhet i tystnad. Vi säger inte ett enda ord till varandra på promenaden som tar cirka en kvart. Nu går det verkligen att ta på stämningen. Det är som att det ligger ett tungt täcke över oss, men ingen orkar flytta på det. Kanske inte förrän vi kommit hem.

Så fort vi kommit innanför lägenhetens dörr är det som att vi båda förstår att vi måste lätta på luften. Vi kollar på varandra och Valter gör ett litet nickande mot vardagsrummet. Jag förstår direkt att han vill att vi sätter oss i soffan och pratar. Detta har alltid varit det bästa med min och Valters relation. Vi förstår varandra utan och innan. Bara genom som gester förstår vi vad den andre vill.

"Så det är ni nu?"

Valter kan inte låta bli att göra en liten grimasch. Jag ser tydligt att det är något som stör honom.

"Jag vet inte. Jag känner nog för att utforska lite, men känns som att Axel vill att det ska vara vi nu"

"Mm"

För första gången sedan jag lärde känna Valter kan jag inte läsa honom. Han verkar smått irriterad men samtidigt lättad.

"Jag trodde detta var okej för dig vad är det?"

Valter tar en djup suck och nu är det uppenbart att något tynger honom.

"Jag trodde att jag skulle kunna gå vidare när du började träffa Axel. Jag vet att Axel är en fin kille som kommer ta hand om dig, men det går inte"

Jag riktigt känner hur det rynkar sig i pannan på mig. Jag förstår inget alls. Hittills har bara Axel förklarat att alla killar gillar mig, men betyder detta att Valter precis erkände att han gillar mig?

"Gå vidare?"

"Är det inte ganska uppenbart att jag gillar dig Maja?"

I flera timmar sitter vi och pratar om allt. Jag börjar verkligen ta in att också Valter gillar mig. Tidigare har jag bara sett honom som en bästavän och trott att han också sett det så. Ju mer vi pratar och ju mer jag tänker så förstår jag att hans känslor varit starkare. Just nu känns också allt väldigt rörigt. På något sätt känner jag att det vore intressant att utforska det jag och Axel har påbörjat. Det finns trots allt ett litet pirr. Efter mitt och Valters samtal har han godkänt detta. Samtidigt känns det inte okej mot Valter att göra så. Mitt hjärta ömmar så mycket för Valter. Han är allt för mig även om jag endast sett honom som en vän. Frågan är om det finns något där som går att utforska också. Jag är så tankspridd just nu och inser att jag står framför ett vägskäl. Antingen väljer jag Axel eller Valter.