Vill inte ha dig! Hov1

Kapitel 3 - Ångesten

(Kapitlet kan vara triggande läs inte om du inte klarar att läsa om ångest, ätstörningar osv)

När jag kommer innanför dörren tar jag ett djupt andetag. Idag har varit en jobbig dag. Det enda som ljusare upp dagen var Valter han gör mig alltid glad det spelar ingen roll om jag har världens sämsta dag eller världens bästa han gör det alltid bättre. Men det spelar ingen roll för nu är jag ensam då tar ångesten över. Nu är varken mina föräldrar eller min lillebror hemma heller, jag är helt ensam. Jag lägger mig på min säng och låter tårarna rinna. Jag vet inte ens varför jag gråter det bara kommer. En klump i magen bara växer och jag reser mig upp. Jag kan inte bara ligga här, jag måste göra saker. Det första jag ser när jag reser mig upp är min spegelbild. En spegel hänger upphängd på väggen bredvid min säng. Jag stannar till och synar bilden jag ser, en tjock, otillräcklig människa är jag. Det var längesen jag tänkte såhär om mig själv senast, det var faktiskt på nyår det hände senast, alltså ett halvår sen. Då lovade jag mig själv att sluta se ner på mig och det var även sista gången jag stoppade fingrarna i halsen. Jag har fortfarande lite svårt med maten, jag äter inte tillräckligt men det är bättre nu. Men nu så spökar tankarna i min hjärna igen. Jag kanske är för tjock ändå. Sakta med lite motstånd tar jag mig till toan och sjunker ned på knä framför den. Tårarna rinner fortfarande ner, men detta är något jag måste göra. Jag trycker ner lång och pekfingret i halsen och känner kväljningarna. Tillslut kommer lite av min ätna mat upp. Det är inte mycket men det är väll ungefär det jag fått i mig idag. 

Jag spolar och tvättar händerna. Alla spår måste försvinna, ingen får förstå att jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag kollar upp i badrumsspegeln, ser mitt livlösa ljusbruna hår, min alldeles förstora näsa, mina trötta bruna ögon och mina ojämna ögonbryn. Inget är rätt allt är fel. Om man ändå hade fötts med ett drömutseende. Jag torkar bort mina tårar och går tillbaks till mitt rum. Medens känner jag mig lugnare, det är något med att stoppa fingrarna i halsen. Det är som en drog för mig. Egentligen borde jag inte göra det mot mig själv, men efter idag lär jag fortsätta. Jag kommer börja med mina gamla rutiner igen. Inte äta frukost, äta typ en potatis till lunch och kanske typ 1 macka till kvällsmat. Sen spy upp allt dom dagar jag har mycket ångest. Sen ska jag försöka dricka mycket vatten innan maten för då blir man mätt och får inte i sig mycket mat. 

Jag vet med mig att detta kommer bli en tuff period, men å andra sidan blir jag ju faktiskt till stor del av med min ångest. Jag kommer inte ha någon energi till att göra saker men det är en smäll jag får ta. Tror ändå att det inte kommer va lika illa som förra gången för då tränade jag 5 ggr i veckan också. 

Bredvid min säng ligger ett block på marken, jag känner igen det så väl. Min ångestbok. Här har jag skrivit ned alla möjliga negativa saker. Saker som att jag är rädd att farfar kommer gå bort, att jag stoppat fingrarna i halsen, att jag gråtit en hel dag. Detta är bara några av få ångestladdade saker i min bok. Men det värsta är inte ens nämt en. Jag bläddrar igenom boken och ser det. Sakta rinner en tår ner för kinden. 

"Förlåt mamma och pappa. Jag älskar er så mycket men jag orkar inte leva mer. Ni vet Lukas han har typ våldtagit mig. Jag vill inte leva längre. Tack för att ni har varit världens bästa föräldrar"

Orden ekar i mitt huvud. Jag kommer ihåg den här dagen så tydligt. Jag hade haft mycket ångest över en kille. Vi var riktigt bra kompisar och en dag så drog han bara ner byxorna och trosorna på mig och började röra min fitta. Något som just då satt i mitt huvud och gnagde. Jag orkade inte leva just då och hade planerat att ta mitt liv. Jag hade förberett brevet till mina föräldrar. Min plan var att hoppa ner från skolans tak. Med darriga steg hade jag gått till skolan. Gått upp för brandtrappan. Men nånstans där tog det stopp. Jag ville inte längre. Jag hade förberett mig så bra men jag vågade inte ta steget. Jag kollade ner såg den hårda kalla marken, men jag kunde verkligen inte ta steget trots att det var det jag helst av allt ville.

Som ni kanske förstår är det inte lätt för mig att skriva allt. Det är mycket tårar som rinner i takt med att jag skriver. Men jag tror detta kan va ett bra sätt att bearbeta allt på. Har ni frågor va inte blyga för att ställa dom privat eller i kommentarerna. Psykisk ohälsa är ett så stort problem så det är något som måste höras och synas vi måste få mer info kring det