Sommaren utan oss - F.S

1 - tre skaldjurstallrikar

"Kom igen nu älskling" Mamma öppnade min bildörr och tittade på mig med ett medlidande leende. Samma leende som hon hade gett mig i flera månader nu. Det leende som jag hatade mer än något annat. Långsamt tog jag mig ut ur bilen. Huset såg ut precis som vanligt, lika fint som alltid. Skärgården var mitt egna paradis, men i år hade jag blandade känslor över att komma hit. Allt som hade hänt här förra sommaren, alla minnen som fanns i det här huset och runtomkring det. Minnen som involverade Felix. Jag smällde igen bildörren och tog upp mina väskor som pappa ställt framför mina fötter. Med arga, bestämde steg gick jag mot huset. Jag såg inte fram emot att spendera sommaren här. För första gången någonsin ville jag inte vara här.

I mitt rum var allt sig likt, precis som jag hade lämnat det i julas. Då hade det inte varit jobbigt att komma till huset, för det var tiden innan allt gick snett. Innan Felix svängde av vägen när jag fortsatte rakt, innan han krossade mitt hjärta. Mycket kan hända på ett år, känslor förändras och det man trodde skulle vara för evigt blir till ingenting alls. Förra året hade jag inget haft några förhoppningar alls på sommaren och jag hade aldrig kunnat förutspått att den skulle förändra mitt liv. Förra sommaren var den bästa i mitt liv, fylld av kärlek. Men allt förändrades och det som var så bra utvecklades till något helt annat. Felix hade hittat en annan tjej och det krossade mig totalt.

Jag packade upp mina stökiga väskor, jag hade varit så inställd på att inte följa med hit att jag bara hade kastat ner massa kläder i sista minuten, när mamma tvingade mig att packa. Det var då jag hade insett det, jag skulle vara fast här hela sommaren. Med allt som påminde mig om Felix och allt vi hade gjort här, alla kyssar, samtal, cykelturer, allt. De senaste månaderna hade varit hemska. För att sluta tänka på Felix hade jag försökt fylla hjärnan med något annat, kunskap. Dag in och dag ut hade jag haft huvudet i mina skolböcker. Men nu var det sommarlov och det fanns inga sidor kvar att lära sig. Hur mycket jag än hade tjatat på min mattelärare hade han vägrat att ge mig den nya matteboken vi skulle ha på höstterminen.

Jag letade upp mina hörlurar i väskan och satte på Håkan Hellström, den enda artisten jag hade lyssnat på de senaste månaderna. Jag började sjunga med i texterna.

"Livet förändras vart jag än går och det kommer kanske inte alltid vara vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss och så länge våra hjärtan klarar av att slå"

"Det där var inte muntert" sa mamma högt för att jag skulle höra henne. Jag stängde snabbt av musiken och tog av mig hörlurarna.

"Det är Håkan" förklarade jag och la in den sista tröjan i garderoben. Hon satte sig ner på min säng och tittade menande på platsen bredvid henne.

"Han måste lida av extrem hjärtesorg" sa hon och jag satte mig ner bredvid henne.

"Han förstår mamma" sa jag och la min ena arm om henne.

"Du ska nog se att den här sommaren blir rolig som den förra året" sa hon och puffade mig i sidan. Jag bara log mot henne. Förra sommaren var som en fantastisk såpbubbla, men den bubblan sprack, precis som de alltid gör. Och jag var den som brast och blev sårad.

Jag hade lovat mamma och pappa att fixa dagens middag. Med "fixa" menade jag cykla ner till stan och köpa. De förtjänade något gott eftersom de hade städat hela dagen och varit snälla nog att låta mig slippa. Det var skönt att komma iväg från huset en stund, iväg från alla minnen. Inte för att det blev bättre av att cykla förbi Gilles mormor och morfars stuga, men ändå.

Jag parkerade cykeln utanför restaurangen och gick in för att beställa. Jag puttade upp mina solglasögon på huvudet och öppnade dörren. En doft av salt och fisk slog mig när jag kom in. Uteserveringen var full av människor, men inne var det nästan tomt. Det var för varmt för att sitta inne. Jag gick fram till disken för att beställa.

"Hej, jag skulle vilja beställa tre skaldjurstallrikar" sa jag utan att ens kolla på menyn. Killen i kassan skrev snabbt ner min beställning på en lapp.

"Vill du sitta här eller ta med?" frågade han och log. Han var riktigt snygg.

"Ta med tack, tre loka också" sa jag och tog fram min plånbok ur min tygkasse.

"Då blir det 435 kronor" sa han och jag orkade inte ens reflektera över hur dyrt det var. Med ett leende sträckte jag fram en femhundralapp och väntade på växeln. Jag fick min växel och han sa att jag kunde sitta i baren och vänta tills det var klart. Jag gjorde som han sa och satte mig och väntade.

"ALEX?!" ropade någon bakom mig, jag hörde direkt vem det var. Jag vände mig om och visst var det han.

________________________________________________

JAG ÄR TILLBAKA!!! Sommarlovet är här och för första gången på länge finns det tid att skriva. Hoppas ni är spända på fortsättningen av Sommar i skärgården, för det är i alla fall jag.