Sommaren utan oss - F.S

16 - Bränd klyftpotatis

"Det där var mycket övertid" konstaterade pappa när jag kom hem till huset tre och en halv timme efter mitt pass var slut.
"Jag var hemma hos Kalle" ropade jag från hallen. När jag kom in i köket stod min pappa och lagade mat. Att laga mat hade aldrig varit hans grej.
"Vad gör du?" Frågade jag skeptiskt.
"Klyftpotatis med falukorv" sa han stolt. Jag tittade runt i köket och sniffade.
"Det luktar bränt" konstaterade jag. Pappa luktade och kom ihåg potatisen i ugnen. Han slängde snabbt upp luckan och tog ut de brända potatisklyftorna.
"Helvete" sa han irriterat och svor över sitt misslyckande. Mamma kom inspringades i köket.
"Vad händer?" Frågade hon med ett förskräckt ansiktsuttryck.
"Pappa bränner upp vår middag" förklarade jag med en lugn ton. Mammas axlar sjönk, det hade inte hänt något allvarligt.
"Vi får äta ute, jag bjuder" sa pappa med en suck och kastade den brända maten i soptunnan.
"Hej förresten, vart har du varit?" Frågade mamma mig.
"Hos Kalle" svarade jag lugnt och tog ett äpple ur fruktkorgen. Följdfrågan kom direkt.
"Vem är Kalle?" Man kunde se nyfikenheten i hennes ögon ännu tydligare än i Kalles mammas.
"Vi träffades igår när vi var tvungna att hämta Gille" förklarade jag och gick mot trappan.
"Ska vi säga att vi cyklar in till stan om 10 minuter? Jag är superhungrig" föreslog jag för att byta samtalsämne.
"Det blir bra" sa pappa när jag redan var halvvägs upp för trappan.

25 minuter senare satt vi vid ett bord på restaurangen där Gille jobbar. Mamma och pappa hade frågat ut mig rejält när vi cyklade hit om allt som hade med Kalle att göra. Jag hade berättat de jag visste för dem vilket hade lett till en diskussion om de hade träffat hans föräldrar någon gång eller inte. Ett mycket intressant diskussionsämne verkade det som då det hade ockuperat halva cykelturen. Trots att det var ganska mycket folk på restaurangen lyckades vi få ett bord på uteserveringen med utsikt över vattnet. Till vår stora förvåning dök Gille upp vid vårt bord för att ta vår beställning.
"Hej" sa jag förvånat.
"Nämen hej Gilbert, du har piggnat till ser jag" sa min mamma retsamt.
"Jo jag mår mycket bättre nu faktiskt" sa Gille.
"Är ni redo att beställa?" Frågade han.

Gille tog emot vår beställning och jag följde med honom fram till baren där han skulle fixa våra drickor.
"Du kan inte gissa vad som hände förut" Sa jag nöjd och satte mig på en av barstolarna. Han granskade mitt ansiktsuttryck.
"Jag känner igen det där ansiktsuttrycket... har du legat med någon?" Frågade han. Jag log nöjt mot honom.
"Nej men det skulle kunna hänt om vi inte hade blivit avbrutna" svarade jag.
"Var det Felix?" Frågade Gille nyfiket. Mitt ansiktsuttryck ändrades.
"Eh nej" sa jag snabbt.
"Va? Vem då?" Frågade han förvirrat.
"Kalle" sa jag och Gille stirrade på mig.
"När träffades ni?" Han såg ännu mer förvirrad ut. Hans lilla hjärna jobbade för fullt för att koppla ihop oss i ett sammanhang.
"Igår, du var stupfull och behövde hjälp att komma hem om du minns?"
"Just det" sa han. "Grattis förresten, liten grej bara"
"Aa vad då?" Frågade jag.
"Säg inget till Felix" sa han allvarligt.
"Varför?" Frågade jag förbryllat. Gille ställde på de uppfyllda glasen på en bricka.
"Han kommer inte kunna hantera det" svarade han och ryckte på axlarna.
"Men va? Är han fortfarande 12 eller?" Fnös jag.
"Gör som du vill, det var bara ett tips" sa Gille och lämnade baren med brickan. Jag följde efter honom och satte mig vid vårt bord igen. Varför skulle jag inte säga något till Felix? Vi är inte ihop längre och dessutom är det hans fel. Det är inte så att jag varit otrogen, vilket någon annan var. Någon gång måste jag ju gå vidare och nu är väl ett ypperligt tillfälle. Felix får faktiskt ta eget ansvar för sina egna känslor.