Sommaren utan oss - F.S

15 - La familia

Vi blev avbrutna av ljudet av bildörrar som öppnades och slogs igen. Jag tittade i panik på Kalle som bara flinade mot mig. Jag hoppade snabbt av honom och satte mig bredvid honom i soffan igen. Han skrattade lite åt mig.
"Varför är du så generad?" frågade han och pussade mig på kinden innan han reste sig upp och tog tag i min hand.
"Kom så presenterar vi dig" sa han normalt. Nu skulle jag alltså helt plötsligt få träffa hans föräldrar. Hur kunde han vara så fruktansvärt lugn? Jag kallsvettades av panik. Att träffa någons familj är värsta grejen ju. Hans familj kom in i hallen och ropade på honom. Jag släppte snabbt Kalles hand.
"Hej" sa Kalle och ställde sig i hallen, jag ställde mig tyst bredvid. Hans familj kollade upp och såg mig.
"Hejhej" sa jag och log emot dem. Hans mamma kollade nyfiket på mig.
"Hej" sa hon intresserat och sträckte fram sin hand emot mig. Jag skakade hand med hela familjen. Kalles lillebror William försvann iväg till övervåningen lika fort som han kom in i hallen. Kalles mamma frågade mig massa frågor och verkade nyfiken på vem jag var. Vi småpratade en stund innan den förbjudna frågan kom.
"Stannar du och äter med oss Alexandra?" Grundregel nummer ett är att aldrig äta mat med någon på första dejten (glass är ett undantag). Speciellt inte med personen i frågas familj dessutom. Jag försökte snabbt komma på en så smidig ursäkt som möjligt.
"Jag måste hem nu tyvärr, men det var trevligt att träffas" sa jag och gick mot hallen för att ta på mig skorna. Regnet hade lättat upp och solstrålar skymtade mellan molnen. Kalle följde efter mig till hallen. Jag knöt på mig mina skor och ställde mig redo att öppna dörren. Jag kollade på Kalle och han flinade mot mig efter min plötsliga flykt. Jag öppnade min mun för att säga något när Kalle avbröt mig.
"Jag följer med dig ut"
Vi gick till min cykel och ställde oss på varsin sida om den.
"Bara så du vet lagar min mamma riktigt god mat" berättade Kalle med ett flin.
"Sorry för det där, det är bara en grundregel jag har: ingen middag på första dejten" förklarade jag med ett oskyldigt leende.
"Så det här var en dejt?" Frågade Kalle flörtigt och lutade sig närmare mig.
"Det beror på, bjuder du mig på en till?" Frågade jag och lutade mig ännu lite närmare. Han log mot mig och sneglade i sin ögonvrå.
"Titta inte nu men min mamma stirrar på oss genom köksfönstret" sa Kalle och jag kunde inte låta bli att titta åt vänster. Mycket riktigt stod hans mamma där i köksfönstret och spionerade. Våra blickar möttes och hon log mot mig innan hon vände på klacken och gick iväg. Jag brast ut i ett skratt.
"Du skulle ju inte titta" sa Kalle besviket vilket fick mig att skratta ännu mer.
"Hör av dig när du känner för den där andra dejten" sa jag och låste upp låset på cykeln.
"I Will" svarade Kalle. Jag backade ut med cykeln från uppfarten och vinkade innan jag trampade hemåt.

Hela vägen hem flög mina tankar runt som en bisvärm i mitt huvud. Allt som hade hänt med Kalle, det faktum att Felix var arg, den där tjejen Gille tjatade om. Allt flög runt som bin och surrade. Jag kysste Kalle, för första gången på ett år kysste jag någon som inte var Felix. Helt ärligt så visste jag inte riktigt vad jag tyckte om det. Jag försökte känna efter vad det var för känslor jag kände. Det var en underlig känsla i min mage, en känsla som jag inte hade känt på länge. Kanske var det lycka?