Sommaren utan oss - F.S

7 - början på slutet

Felix perspektiv: 25 oktober 2014

Födelsedagar är något jag tycker om. När man fyller år får man stå i centrum och få mest uppmärksamhet. Jag har alltid tyckt om uppmärksamhet, att få synas och höras. Stå på en scen och ha allt fokus på sig. Men idag var en sådan där dag när man vaknar upp och känner sig trött på livet, inte alls sugen på att stå i centrum. Helst skulle jag ligga i sängen hela dagen, sova, slötitta på mobilen och bara vara. Helst av allt skulle jag vilja träffa Alexandra, som när jag ringde igår inte alls verkade ha tid att snacka eller inte ville. Jag hade svårt att avgöra det. Undra om hon kommer ihåg att det är min födelsedag idag, eller om hon är för upptagen med annat.

"Du måste komma hit, jag har köpt en present till dig" sa Gille och jag kunde höra hur exalterad han var på andra sidan linjen. Den här födelsedagen hade börjat precis som alla mina femton tidigare. Frukost på sängen med falsk sång. Att Gille hade köpt en present var oväntat, han brukar inte göra snälla gester.

"Kan du inte komma hit?" frågade jag. Tanken på att behöva ta sig hem till Gille var inte lockande.

"Presenten är lite svårflyttad" förklarade han och jag suckade.

"Fine, kommer om 15" sa jag och avslutade samtalet. Vad fan hade Gille köpt nu som inte ens går att flytta på. Det här kunde inte sluta annat än dåligt.

Tjugo minuter senare parkerade jag mopeden utanför Gilles hus. Att passa tider var inte min starka sida, och speciellt inte idag. Trött som jag var så kunde jag inte komma ifrån att inte undra vad det var Gille hade planerat, så jag knackade på och väntade på svar.

"Tjena födelsedagsbarnet!" Gille sa det lite för högt för att jag skulle uppskatta det just idag, vilket han märkte.

"Du verkar inte jättepepp på det där med att fylla år just idag, men vet du vad? Gille fixar allt." Han lade armen runt mina axlar, och med ett skevt leende pekade han emot trappan till övervåningen. Jag kollade förvirrat på honom men började ändå långsamt att gå uppåt. Förra året verkade det på Gille som att han lyckats fixa en Ferrari till mig, men i slutändan visade det sig bara vara en påse Ahlgrens bilar. Så mina förhoppningar i år var inte stora. Jag stannade på sista trappsteget och väntade in Gille som vänt efter halva trappan för att hämta något i köket. En suck for ur min mun. Någon minut senare kom han med en glasskål i högsta hugg.

"Seså, gå in på mitt rum, du kommer aldrig kunna tänka dig vad jag fixat till dig i år!". Året jag fyllde 10 hade han kommit med ungefär samma presentation, och dum som jag var blev jag genast spänd på att se vad han hade i kikaren. Men även denna gången blev jag snopen när jag såg att det låg en GB-kortlek på sängen, och ett kort som sa att det fanns en glass till mig i frysen. Har jag tur så får jag kanske två glassar i år.

"Gå in då" klagade Gille, "Nej vänta, ska bara hämta lite mer glass, en minut!" Jag orkade inte vänta på att han skulle komma tillbaka. Hans rum var nedsläckt när jag kom in, så jag letade med handen efter lampknappen men stötte emot något mjukt. Någon tände lampan.

"FELIX" Där i Gilles rum var Alexandra. Jag nästan kastade mig på henne. Det var över en månad sen jag kramade henne senast, och jag trodde nästan inte man kunde sakna en människa mer än vad jag saknat Alex.

"Men vad fan, jag sa ju åt dig att ge mig en minut" sa Gille som hade uppenbarat sig i dörröppningen. Både jag och Alex ignorerade honom, och vårt kramkalas fortsatte.

"Va? Jag trodde ju att du skulle följa med hem till mig?" sa jag förvirrat. Alexandra stod i Gilles hall och titta lugnt på mig.

"Det är bäst att jag sover här, tåget går tidigt imorgon och jag vill inte väcka hela din familj"

"Måste du gå på det där dopet då?" frågade jag besviket.

"Ja, jag kan ju inte hjälpa att mina släktingar producerar barn på löpande band" sa hon ironiskt, men jag kände inte för att skratta.

"Du tar ju inte ens detta seriöst?" jag suckade. Hon tog ett steg närmare mig.

"Felix, det vet du att jag gör, mer än något annat, men jag måste gå på dopet" sa hon och lade armarna om min midja.

"När träffas vi nästa gång då?" frågade jag och la mina armar om henne också.

"Jag har ju mycket i skolan nu och så, men jag tycker ändå det är din tur att komma hem till mig nästa gång." Gille smög så tyst han kunde förbi oss i hallen för att ta sig till köket. Tysta svordomar hördes från ingången till köket, och Gille som antagligen slagit i tån viskade förlåt åt vårt håll och försvann igen.

"Snälla, kan du inte sova hos mig?" försökte jag en sista gång. Hon skakade på huvudet.

"Nej, jag sover här" sa hon bestämt.

"Du tar alltid han före mig" sa jag och tog ett steg bakåt. Kanske var detta början på slutet av det hela.

"Honom" rättade hon mig. Ännu en gång tog hon det inte seriöst, och jag kände inte för att bråka mer. Jag vände mig om för att gå ut ur huset när hon stoppade mig.

"Vänta förlåt" sa hon och kramade om mig. "Du vet att jag skulle välja dig framför allt" viskade hon i mitt öra.