Sommaren utan oss - F.S

5 - det finns inget att förklara

Alexandras perspektiv: Min första arbetsdag hade gått bra, inte en enda kund hade klagat. Jag hade inte heller stött på Felix, vilket var skönt. Det var dags att stänga kiosken, så jag samlade ihop mina grejer i min väska. Jag rotade fram nycklarna som låg längst ner i väskan och släckte innan jag öppnade dörren.

"Hej" hörde jag Felix säga bredvid mig. Jag drog igen dörren med en smäll.

"Hej på dig du" sa jag halvhjärtat och låste dörren. Vad gjorde han här? Vad vill han? Han satt på bänken utanför kiosken och tittade på mig. Jag vände mig för att gå mot min cykel.

"Vänta, det finns grejer jag behöver förklara för dig" sa han lugnt. Jag stannade upp och skakade på huvudet med ett flin på läpparna. Sedan vände jag mig om och kollade på honom.

"Du behöver inte förklara något, jag förstår precis" sa jag och vände mig om igen. Han reste sig snabbt från bänken och gick med snabba steg mot mig.

"Snälla låt mig förklara" bad han samtidigt som jag var framme vid min cykel.

"Som sagt finns det inget att förklara" sa jag irriterat och la min väska i cykelkorgen.

"Jo det finns det" sa han, också märkbart irriterad.

"Jag har inte tid för det här" sa jag hårt och lyfte ur min cykel ur stället. Sanningen var att jag hade all tid i världen. Jag hade inget planerat de närmaste två veckorna.

"Snälla Alexandra" sa han och jag rös, mitt namn lät så mycket bättre när han sa det. Utan att titta på honom cyklade jag därifrån med hans blick brännande i ryggen. Kommer han fortsätta att envisas med att prata kommer det komma en dag då jag faktiskt går med på att prata. Det vore ganska intressant att få hans sida av allt, men jag visste också att det skulle betyda att han hade vunnit. Och jag hatar att förlora mer än något annat.

Gilles perspektiv:

"Varför Gilbert? Varför?" frågade hon med ett plågat ansiktsuttryck. Jag satte mig ner bredvid henne. Sanningen var att vi hade bestämt att Felix skulle åka med mig hit denna sommaren igen redan förra sommaren. Och jag hade efter allt som hänt de senaste månaderna frågat honom om det verkligen var en så bra ide. Men han var övertygad om att det skulle bli bra, att han skulle lösa allt som hänt med Alex och att det skulle bli två lugna och fina veckor. Just nu kände jag hur kaoset låg i luften. Jag kände mig som en utomstående som försökte skipa fred mellan en galen hammarby-supporter och en ännu galnare aik-supporter. Hur ska jag agera utan att ställa mig på någons sida? Att vara neutral var inget jag är bra på. Hon verkade inse att jag inte tänkte svara.

"Jag vill inte snacka med honom, men jag känner att jag kanske borde göra det" sa hon och tittade på mig med ett sammanbitet ansiktsuttryck. Jag drog in henne i en kram, helst ville jag inte gå tillbaka till stugan och behöva spendera tid med Felix, jag var hellre här hos Alexandra. Jag visste att hon ville att jag skulle stanna också, för att få henne på andra tankar. De första veckorna efter det som hände på nyår hade jag gjort allt jag kunde för att få Alex på andra tankar. Även om vissa försök var helt misslyckade och hade gjort henne ännu ledsnare.

"Du borde kanske åka hem" sa Alex och drog sig ur min famn. Hon hade rätt, det var dags för mig att åka hem till en irriterad Felix och lyssna på hans tjat.

Felix satt och grejade med sin mobil när jag kom in i stugan. Han hade på sig en tjocktröja med luvan på och såg inte alls glad ut. Undra om det är mig eller Alexandra han är irriterad på.

"Tja" sa jag och satte mig ner på min säng. Han hittade upp från mobilen.

"Vart har du varit?" han lät nästan arg.

"Jag var på jobbet" svarade jag lugnt. Han suckade djupt.

"Hon ville inte snacka med mig" sa han och lät sårad. Jag ville nästan skratta åt honom. Vad hade han förväntat sig egentligen? att hon skulle acceptera att han var otrogen och ta tillbaka honom så fort han kände för det?

"Vad fan trodde du då? Att hon skulle stå och vänta med öppna armar?" frågade jag irriterat. Han stirrade på mig och tänkte efter.

"Jag vet inte" sa han uppgivet.

"Vad ska jag göra?" frågade han mig. Jag sa det första som kom upp i mitt huvud.

"Du kanske borde åka hem"

"Man ska inte fly från sina problem Gille" sa han och skakade på huvudet. När i helvete slutade Felix att fly från sina problem? Han var den som alltid flydde, den som lämnade så fort något blev lite jobbigt, men tydligen inte den här gången.