Sommaren utan oss - F.S

4 - Felix ankomst

Jag bestämde mig för att ringa upp Gille.

"När kommer han hit?" var det första jag frågade när han svarade.

"Om en vecka" sa han. Sju dagar hade jag alltså på mig att försöka ha lite roligt innan han kommer och förstör mitt liv.

"Lova att du är med mig all din lediga tid fram tills dess" sa jag och det var inte ens en fråga, utan jag skulle tvinga honom att vara det.

"Jag lovar, hallå du är faktiskt min bästa vän" sa han och jag log. Vi hade kommit varandra närmare sedan nyårsafton. Han tröstade mig och berättade för mig att Felix inte var värd att gråta över. Det var jag otroligt tacksam över, han var en av de få som stått ut med mitt eviga klagande. Josefin hade inte pallat mer än två månader. Första mars hade hon åkt hem till mig och sagt åt mig att jag var tvungen att ta tag i mitt liv. Att jag skulle sluta deppa och leva livet istället. Så jag hade gjort som hon sa. Ju fler dagar det gick, desto mindre tänkte jag på Felix. Fram tills den där dagen i slutet av april, när han förstörde allt jag trodde jag hade byggt upp.

Hela veckan kom Gille hem till mig så fort han inte jobbade. Vi cyklade, åt pizza, badade och lyckades till och med smyga in oinbjudna på flera hemmafester. Hela veckan umgicks vi bara han och jag. Vi hade skrattat så att vi grät, ätit så vi mådde illa och sjungit tills vi fick ont i halsen. Helst hade jag önskat att resten av sommarlovet såg ut så, bara han och jag. Men i morgon kom Felix och jag planerade att spendera de närmaste två veckorna på mitt rum. Dock skulle det inte vara möjligt eftersom mamma hade fixat jobb till mig i en glasskiosk i stan och i morgon var min första arbetsdag. Jag skulle inte jobba så mycket, några timmar om dagen bara. Men det betydde att chansen att stöta på Felix ökade med 100%.

"Är du säker på att du klarar dig nu då?" frågade Gille och åt upp det sista av sin glass han precis hade köpt av mig på min första arbetsdag. Jag hade en känsla av att det knappast var den sista han skulle köpa av mig heller.

"Jag klarar mig, vi hörs om två veckor" sa jag ironiskt och sträckte fram en servett åt honom. Han hade lyckats få glass runt hela munnen. Han torkade snabbt bort glassen.

"Jag lovar att hänga med dig i smyg, jag kan säga att jag jobbar till Felix" jag skakade på huvudet.

"Var du med Felix, jag bryr mig inte" sa jag och ryckte på axlarna. Jag såg på honom att han märkte att jag ljög. Jag brydde mig visst, fast jag inte ville erkänna det. Att Felix skulle komma hit var ingen mardröm, det var bara verkligheten.

"Gå nu" sa jag och vinkade att han skulle gå ut ur kiosken. Det kom in nya kunder i butiken och glatt tog jag emot deras beställningar.

Gilles perspektiv: Jag slängde servetten i papperskorgen utanför kiosken och styrde mina steg mot busshållplatsen. I år skulle jag i alla fall komma i tid, och ensam. Jag satte mig ner i busskuren och kollade på min mobil. Det var fem minuter kvar tills bussen skulle komma. Jag passade på att spela ett meningslöst spel på mobilen medan jag väntade. Alex hade klagat hela tiden på att jag spelade det där spelet, men jag visste att hon spelade i smyg hon också. Jag hade sett att hon hade appen. En buss stannade framför mig och jag la snabbt ner mobilen i fickan. Klädd i blåa short, blå skjorta och solglasögonen dök Felix upp framför mig. Vi möttes i vårt klassiska handslag som avslutade med en kram.

"Hur gick resan?" frågade jag.

"Bara bra" svarade han innan han fortsatte:

"Du har berättat för henne att jag kommer va?" frågade han.

"Ja hon var inte direkt överlycklig" sa jag och ryckte på axlarna. Han tog av sig sina solglasögon och vi började gå hemåt. Han såg ut att grubbla över något, men jag visste inte vad. Vi gick igenom stan.

"Allt ser ut precis som vanligt" sa han och kollade sig omkring. Här hade allt sett ut precis som vanligt i 20 år, det största som hade hänt var att en ny restaurang hade öppnats för tre år sedan. Plötsligt hördes Alexandras röst.

"Ursäkta du glömde din plånbok" ropade hon och höll en röd plånbok i handen. En tant som precis kommit ut ur kiosken gick tacksamt fram till henne och tackade. Alex log bara och småpratade lite med tanten innan hon vände på klacken och gick in igen. Jag hittade på Felix, som stod som förstelnad. Dessa veckor kommer inte sluta bra, konstaterade jag.