Sommaren utan oss - F.S

3 - dåliga nyheter

Gilles perspektiv:

"Är de fortfarande tillsammans?" frågade Alex. Vi satt tillsammans på en bänk utanför restaurangen och åt banana split.

"Jag vet inte ens, Felix är kaos" sa jag. Felix hade inte varit sig själv sedan dess, sedan jag hade berättat för Alex. Först hade han hotat med att slå ihjäl mig och sedan hade han brutit ihop totalt. Man märkte att Alexandra fortfarande var arg på allt som hade hänt, med all rätt. Jag hade aldrig någonsin varit så besviken på Felix som jag var efter allt som hade hänt. Min ena bästa vän krossade min andra bästa väns hjärta, brutalt.

"Han saknar dig det vet jag" sa jag. Men jag insåg snabbt att det inte fick henne att må bättre. Hon skrattade bara.

"Det skulle han tänkt på innan han träffade henne" sa hon med en förakt i ordet "henne". Jag var inte heller något stort fan av "henne" och jag fattade verkligen inte var Felix såg hos henne. Det tror jag han hade insett också, hon var inget jämfört med Alexandra. Det finns en grej jag behöver berätta för Alex, som jag hade behövt berätta för henne ett tag nu. Inte att jag var kär i henne eller något sånt, utan en annan grej. Jag visste att jag aldrig skulle hitta det perfekta läget. När jag än sa det skulle det komma som dåliga nyheter för henne.

"Du, det är en grej jag måste berätta" sa jag och tog ett djupt andetag.

Alexandras perspektiv: Jag kollade orolig på Gille. Den där repliken var alltid början på dåliga nyheter eller en kärleksförklaring.

"Säg inte att du.." var allt jag hann säga innan han avbröt mig.

"Felix kommer hit i år igen" det var som ett slag i magen. De senaste månaderna hade jag gjort allt för att slippa honom. Jag hade hela tiden sett till att vara sysselsatt för att slippa tänka på honom. Jag hade räknat en miljard mattetal och jobbat häcken av mig i skolan. Varje helg hade jag bokat upp för att slippa vara ensam. Jag hade avföljt honom på alla sociala medier och försökt att lämna honom bakom mig. Det sista jag ville var att träffa honom. Absolut inte här heller, där allt vi hade började. Gille kollade på mig och väntade på min reaktion. Jag kollade på honom med ett olyckligt leende.

"Varför?" frågade jag. Kunde han inte bara sagt: nej du får inte komma hit i år. Felix Sandman innebär bara trubbel, det visste jag nu.

"Det bestämdes innan allt... hände" sa han och tittade ner i bordet. Jag fattar inte ens att han ville komma hit? vad hade han här att göra? ingenting. Kunde han inte bara stanna hemma och låta mig gå vidare? Jag hatar honom.

"Varför vill han förstöra mitt liv hela tiden?" frågade jag bittert.

"Jag tror bara att han vill ställa allt till rätta" sa Gille och åt upp det sista av glassen.

"Självklart" sa jag och fnös.

"Han tror han bara kan dyka upp, säga massa bullshit och sen blir allt som det var" Gille visste inte vad han skulle svara.

"Förlåt, han gör mig bara så irriterad" sa jag och suckade.

"Tro mig, han gör mig extremt irriterad också" sa Gille och stämde in i min suck.

"Han borde lärt sig av dina misstag och insett att två tjejer samtidigt aldrig är en bra idé" sa jag och syftade på midsommar förra året.

"Min kind är fortfarande öm" klagade han.

Mamma och jag satt bredvid varandra på altanen och tittade på pappa när han höll på att greja med båten. Det verkade inte gå så värst bra för honom då han med jämna mellanrum höll upp olika delar till motorn och kliade sig i håret.

"Mamma det är en grej jag vill prata med dig om" jag mötte hennes blick.

"Jaha, vad då?" frågade hon och vände sig mot mig, hon tog av sig sina solglasögon.

"Jag vill åka hem" sa jag. Det var en mening jag aldrig tidigare hade yttrat här. Mamma såg chockad ut. Sedan jag var pytteliten hade det här alltid varit mitt favoritställe. Dit jag alltid ville åka, helst hela tiden. Varje helg hade jag tjat och bett om att vi skulle åka hit, men nu helt plötsligt ville jag åka hem.

"Varför kommer det här så plötsligt?" frågade hon förvånat.

"Gille berättade något jag inte ville höra" sa jag med en suck.

"Har detta med Felix att göra?" frågade hon och jag tittade bort för en sekund.

"Han kommer hit" sa jag hårt och kollade ut över vattnet.

"Det kanske vore bra om ni pratade? Löste grejer?" frågade hon vänligt. Jag ville slå till henne. Jag hade inget att säga till honom. Det fanns inget att lösa, allt var över. Jag hade inte berättat hela sanningen för henne. Hon visste bara att det var över mellan oss. Hade hon vetat varför det var över mellan oss hade hon varit lika arg som mig, men jag vill inte berätta allt. Jag reste mig från stolen och gick in utan att säga något. Hur i hela friden skulle jag överleva den här sommaren? jag kommer dö.