POV: Your in Måneskin

kapitel 8

Hela första veckan i Italien har nu börjat lida mot sitt slut. Jag har hunnit gå 5 dagar i min nya skola. Idag så är det lördag, och första helgen här. 

Jag startar dagen med att kolla på mobilen en stund. Jag vet inte rutinerna här på helgerna. Jag vet inte om någon kommer göra frukost eller om jag kommer behöva göra det själv. Jag ligger kvar i sängen i ca 20 min innan jag hör att någon mer är vaken. Jag kollar mot min dörr och ser att den sakta börjar öppnas. In kommer Thomas. 

-Morgon Julia, har du sovit gott? frågar Thomas. 

-Morgon Thomas, ja det har jag, svarar jag. 

-Jag ska gå ner nu och göra frukost, jag är nog klar om 10 min så kom ner då, säger han och stänger dörren. 

Jag ligger kvar i sängen 5 min innan jag bestämmer mig för att gå upp. Jag sätter mig på sängen och börjar borsta mitt hår. När det är klart så sätter jag upp det i en bulle. Jag byter om sen tänker jag. Jag börjar röra mig mot trappen för att gå ner. När jag sätter foten på första trappsteget så känner jag att någon tar tag i min arm. Jag vänder snabbt på huvudet och ser att Damiano håller i min arm. Jag stelnar till och väntar på att han ska säga något. 

-God morgon Julia, vad ska du hitta på idag? frågar Damiano.

-Inget som jag vet, svarar jag.

-Okej bra, jag hade nämligen planerat en sak för oss, bara oss, säger han med en flörtig röst. 

-Jaså, vad då? frågar jag. 

-Det tänker jag inte berätta, säger Damiano medans han trycker sig förbi mig och går ner för trappen. 

Jag står kvar i trappen och funderar vad vi två, bara vi två ska hitta på. Istället för att stå där och fundera hela dagen så går jag ner på trappen och hämtar frukost och sedan sätter mig i soffan med de andra. Som vanligt så säger ingen något för alla är så fokuserade att kolla på tv:n. När vi ätit klart så ber Damiano mig att gå upp och byta om till något finare. Jag förstår vad han menar, jag har bara slita sovkläder på mig.

 Jag går upp på mitt rum och byter om i hopp om att en kjol och tröja räcker. När jag bytt om så går jag ner igen. Jag tar på mig mina skor och följer efter Damiano ut till bilen. Han sätter sig i en bil som jag inte sett förut. Det är en Porsche 911 Carrera S Cabriolet. Jag sätter mig på det andra sätet och han startar bilen. Vi åker i väg och mitt hår fläktar i vinden. Jag undrar hela resan vart vi är på väg, han säger inget. Bilen stannar när vi kommit upp på en kulle. Han hoppar ur bilen och tar med sig en korg. 

Jag hoppar ur bilen och går efter honom. Han stannar när han kommer fram till ett stup. Han lägger en stor filt på marken och sätter sig. Jag går fram och sätter mig bredvid. Han börjar duka fram massa med olika fika. Vi sitter tysta ett tag innan han börjar prata. 

-Var ärlig nu Julia, hur trivs du här hos oss? 

-Jag trivs jättebra, liksom detta är en dröm som verkligen gått i uppfyllelse. Jag kunde aldrig i mina drömmar tro att jag någonsin skulle få flytta in hos mina absoluta favoritartister. 

-Härligt att höra, verkligen kul att vi är sådana förebilder. Jag hoppas att det släpper lite om ett tag så du vågar ta för dig mer. 

-Ja asså det är ju lite svårt i början, jag har ju flyttat till ett nytt land, ny familj, ny skola och ja mycket nytt. 

-Jag förstår det, det måste vara lika ovant som det var för oss när vi gick från att vara helt okända till att vinna den största musik tävlingen i Europa. Den känslan var mycket konstig. 

-Jag kommer ihåg när ni vann, jag satt hemma och kollade på tävlingen. Jag hade viste redan vilka ni var sedan innan. Jag kommer inte ihåg när jag hörde er första gången men jag kommer ihåg att det var det bästa jag hört. Det var när ni vann som jag bestämde mig för att bli lika bra som er. 

-Vilken smickrande komplimang, säger Damiano generat.   

Vi fortsätter att pratar en stund om musik. Jag tänker inte på det men efter ett tag så inser jag att Damiano nu sitter mycket närmare mig en förut. Jag säger inget så jag absolut inte har något emot det. Vi pratar och fikar i flera timmar. Han reser sig upp och går till bilen. När han kommer tillbaka så har han med sig en gitarr. Han sätter sig bredvid mig igen.

-Kan du snälla spela något för mig Julia? Frågar han med en snäll röst.

-Jag vet inte riktigt hur man gör, skulle du kunna visa mig?

Damiano sätter sig närmare mig och ger gitarren till mig. Han lägger sina armar om mig och hjälper mig vart jag ska sätta mina fingrar. Vi sitter så en stund och försöker. Vi skrattar åt alla gånger jag råkar spela fel. 

Jag får fullt med fjärilar i magen och jag önskar att detta kunde vara för evigt.