Jävla Eniro ~ Oscar Enestad

52

Cindy's perspektiv

Idag skulle jag träffa min nya "familj". Alltså mammas nya kille och hans barn. Vi ska flytta hem till dom och det vill jag verkligen inte. Faktiskt så har jag fortfarande inte förlåtit mamma för vad hon gjorde mig pappa. Minns ni vad som hände? Jo, hon var otrogen med den där Per. Helvetes jävla Per.

Min inställning till att träffa min nya "familj" inte den bästa. Jag hatar Per. Dock har jag inte ens träffat honom men uppenbarligen var det hans fel att mamma och pappa skildes.

Iallafall så satt vi i bilen nu. Jag satt fram och stirrade ner i mitt knä. Jag vägrar att se mamma i ögonen igen. "Cindy? Ryck upp dig lite!" Sa hon. Det kokade inom mig. Jag hade lust att skrika på henne att det var hennes fel att jag var arg, men jag lyckades tygla mig själv. "Du kan väll åtminstone försöka att vara trevlig? La hon till. Jag svarade inte. Hon suckade högt för att försäkra sig om att jag hörde. Fortfarande så ignorerade jag henne, vände mig om och tittade ut genom rutan istället.

"Här bor dom" sa hon och körde upp på uppfarten till ett stort, snobbigt hus. Bredvid stod en Porsche Cayenne parkerad och en splitterny dyr Audi. Jag vägrade att erkänna för mig själv att detta egentligen kanske var mitt drömhus. Jag var bestämd, jag hatar allt som har med den där familjen att göra, allt.

Vi hoppade ur bilen och jag såg på Freja att hon inte kände sig bekväm i detta. Jag tog hennes pyttelilla hand i min och vi gav varandra stöttande blickar.

"Kom nu" sa mamma och vi gick motvilligt efter henne.

Om det inte hade varit såhär att jag hatar denna familjen så hade jag älskat huset och trädgården. Det fanns en stor pool, enormt trädäck och lyxigt utekök. Men jag tänker inte erkänna för mig själv att här är fint. Här är fult. Punkt slut.

"Bete er nu" sa mamma och ringde på dörrklockan.

Vi möttes av en vuxen man och två tonårskillar i dörren. Mitt första intryck var att killarna såg oerhört snobbiga ut där de stod med sina Ralph lauren-kepsar bak och fram och dyra Gant-tröjor. Jag slår vad om att dom är extremt bortskämda.

Per var inte mycket bättre. Även han bar märkeskläder. Snobb, var min första tanke.

Det första mamma gjorde var att krama om Per. Jag tittade diskret med avsmak på dom. Usch.

"Hej Cindy! Jag är Per!" Da han sen och räckte fram sin hand mot mig. Jag klistrade på ett oerhört fejkat leende och hälsade på honom. Sen gick jag vidare till killarna. Den längsta presenterade sig som Robin och den lite kortare som Max.

"Jag har en dotter också" Sa Per och jag nickade. "Hon heter Sandra, hon kommer snart hem" la han till och jag svarade med ett kort okej.

Max, Robin och Sandra skulle alltså vara mina nya "syskon". Killarna verkade inte alls trevliga. Sån tur var hade jag hoppet kvar om den där Sandra. Hon kanske inte är lika dryg och snobbig? Dock försvann mitt hopp direkt när jag hörde Per säga "Där är hon ju!" Och pekade mot dörren.

Mina ögon svartnade när jag såg vem som klev in genom dörren.

Det är inte vilken Sandra som helst utan Sandra.