Jävla Eniro ~ Oscar Enestad

11

Cindy's perspektiv

"Ska vi gå upp och göra frukost?" Frågade jag efter att ha legat en stund i soffan och pratat lite. Oscar log osäkert och nickade. "Är det något?" Frågade jag. Han skakade på huvudet. "Nejdå, kom" sa han och drog upp mig på benen. "Jaha" mumlade jag och följde efter honom in till köket.

"Vad är du sugen på?" Frågade han och öppnade kylskåpet. "Inget speciellt, det går bra med vilket som" svarade jag.

Det slutade med att vi satt mittemot varandra vid bordet med varsin skål flingor framför oss. "Är du inte hungrig?" Frågade jag när jag såg hur extremt lite flingor som låg i hans skål. "Nja, jag är bara inte så glad för frukost" sa han med ett tvekande leende. Jag nickade lätt och tog en tugga.

"Förlåt" sa han plötsligt. "Förlåt?" Frågade jag. Han nickade. "För vadå?" Frågade jag. "Jag ljög" svarade han. Jag vände upp min blick till hans ledsna ögon. "Vad ljög du om?" Frågade jag oroligt. Han öppnade munnen men avbröt sig själv. "J-jag måste gå på toa" stammade han och reste sig från stolen. Det var något som inte stämde, det kunna man se från mils avstånd. Så jag reste mig upp, och gick efter. På vägen gick jag förbi en toalett, varför tog han inte den? Varför skulle han tvunget gå på ovanvåningen? Jag smög uppför trappan och vidare till toaletten. Jag stannade utanför och frös till.

Inifrån dörren hördes hulkningar och kväljningar. Kräks han? "Oscar?" Sa jag och knackade lätt på dörren. Han svarade inte. Ljuden blev allt högre. "Oscar!?" Denna gången skrek jag. Jag var orolig för vad som egentligen hände. "OSCAR!?" Skrek jag, ännu högre och bankade hårt på dörren. "ÖPPNA"

Men, han öppnade inte. Tillslut kom jag på att man kunde öppna från utsidan, så det var det jag gjorde.

"Nej, nej, nej, Oscar, nej, nej" flämtade jag när jag fick syn på honom med fingrarna i halsen. Han struntade i att jag var där och bara fortsatte att trycka fingrarna längre och längre ner. Jag rusade fram till honom och drog ut hans fingrar. Jag drog upp honom i min famn och kramade honom hårt. Tårar rann längs hans kinder. "Oscar" viskade jag och slöt mina ögon.

Jag blev tyst, det enda som hördes var Oscars små snyftningar.

"Varför gör du såhär?" Viskade jag tillslut och drog mina händer över hans rygg. "Jag kan inte äta" snyftade han. "Kan du inte äta? Varför det?" Frågade jag förvirrat och smekte bort lite hår från hans panna. Han svalde hårt. "För att jag är tjock, fet" sa han och tittade sorgset ner i sitt knä. Jag tittade chockat på honom. "Nej Oscar. Du är smal, väldigt smal" sa jag allvarligt och borrade in min blick i hans. Han skakade på huvudet. "Jag är fet" hans röst sprack, så orden kom mer som en viskning. Jag kramade honom hårt och smekte hans rygg. "Du är inte tjock Oscar" viskade jag. Han svarade inte, han bara la sitt huvud mot min axel. Jag flyttade upp min ena hand till hans hår och slöt mina ögon. "Oscar... får jag ställa en fråga?" Sa jag tyst. Han nickade försiktigt. "Jag dömmer dig inte, men, hur mycket väger du?" Jag frågade väldigt försiktigt samtidigt som jag försäkrade mig om att han kände sig trygg i min famn, genom att hålla honom tätt, tätt intill mig. "Alldeles för mycket" pep han. Jag skakade på huvudet. "Det slår jag vad om att du inte gör" sa jag tyst och smekte hans rygg.

"Vet du på ett ungefär?" Frågade jag sen. Han skakade på huvudet, fast det vet han nog egentligen. Han vill nog bara inte säga. "Hade du kunnat väga dig?"

Han skakade skräckslaget på huvudet med uppspärrade ögon. "Okej, okej, schh" viskade jag och lutade hans huvud mot mitt bröst. "Jag tvingar dig inte. Men du vet väll att jag bryr mig om dig och att jag absolut aldrig skulle döma dig?" Sa jag och måste hans blöta kind. Han nickade försiktigt. Jag reste mig och drog med mig honom upp. "Kan vi inte bara försöka?" Frågade jag och tog hans händer i mina. Han skakade på huvudet. "Snälla, jag vill bara hjälpa dig" sa jag. Han såg osäker ut. Jag drog in honom i min famn i en hård kram. "Jag lovar dig" viskade jag och tog ett steg närmre vågen. Med skakiga steg följde han med. "Jag dömmer dig inte, okej?" Sa jag och tog ytterligare några steg närmre. Hans ben rörde sig allt mer tveksamt och små tårar började rinna längs hans kinder igen. Jag stannade upp och torkade bort dom. "Vännen, kan vi inte bara göra det? Så får vi det överstökat?" Sa jag och smekte hans kinder.

Tillslut gick han upp på vågen med skakiga ben och tårar rinnandes längst kinderna. Han verkade inte tycka att idén var den bästa, men han gjorde det ändå. Vågen skiftade från allt mellan fem till sjuttiotre kilo innan den tillslut stannade på trettioåtta komma två.

Trettioåtta komma två, shit