Sommarflört l.k

4

Emelies perspektiv:

Det hade gått några dagar sedan vi sågs. Då jag krossade ditt hjärta. Jag ska inte ljuga jag hade tänkt på dig. Det gjorde jag ofta. Sekunen jag vaknade och sekunden jag sommnade. Jag va inte kär. Jag hade bara mycket tanka om mig. Eller? Jag tror inte att jag var kär iallafal. Hur känns det egentligen att vara kär. Varje gång jag trot jag varit de har det vissat sig senare att de inte alls va sant. Jag hade inte sätt dig sen vi sågs sist. 

Jag var på väg genom stan hem igen. När jag går på hörnet vid birger jarlsgatan och engelbrektsgatan ser jag dig. Jag ler smått åt dig och du gör det samma till mig. När vi går förbi varandra stannar du upp mig.

-Emelie.

-Ludwig?

-Förlåt, jag inser nu att det klart att du inte va lika besatt av mig som jag var av dig. Vi känner ju inte ens varandra.

-Jag ska inte ljuga jag har faktiskt tänkt en hel del på dig.

-Haru?

Jag nickar bara med en osäker blick.

-Vill du ta en fika och snacka?

-Absolut.

Vi gick tillsamans på östermalms gattor till ett bageri som ludwig ville till. När vi va framme gick Ludwig in och betällde något åt mig. Jag satte mig ut och väntade vi ett bord. Han kom ut med två kaffe i handen. Det var en lång men skön tystand inan han suckade och öppnade sin mun.

-Varje gång jag ser dig är det som något växer i mig. Jag gillar dig ännu mer för varje gång vi setts. Fast jag inte riktigt känner dig.

-Jag har haft det väldigt svårt med kärleken men jag har faktiskt tänkt mycket på dig. Men jag är inte redo för något.

-Vi kanske kan försöka bygga upp något?

-kanske det. säger jag bossigt fast på skämt.

-sluta spela så jävla svår. säger han med ett lätt skratt.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Lärde känna varandra mer och öppnade upp varandra för varandra. 

När vi hade fikat färdigt var jag på väg ner mot tunnelbanan. Mitt tåg skulle gå om 6 minuter så jag va extermt tidig. Jag satte  mig ner och pusstade ut. 

-Vilken söt flicka du va. sa en tant med långt grått hår med stora lockar, med krockig rygg som höll i en käpp och starkt målade röda läppar.

-Tack dessama. sa jag med en lungn röst och log mot damen.

Hon satte sig ner brevidd mig och drog en djup suck när hon väll satt sig. 

-Solveig. sa hon och sträckt fram handen.

När jag fick höra hennes namn kom flera minen upp då hon hette samma som min mormor. Hon dog för två år sedan och sedan dess har jag tänkt mycket på henne. I varje svår situation hade jag tänkt på henne och vad hon hade gjort. Hon hade betytt så extremt myckett för mig.

-Emelie. sa jag och tog hennes hand.

-Du ser lite fundersam ut? 

-Syns det så tydlligt?

-Jag är 86, jag ser mer än vad man tror. Berätta för mig lillevän.

-Jag är osäker på mina känslor över en kille.

-Han måste betyda mycket anars skulle du ha släppt honom direkt.

-Mm, han är verkligen min dröm kille tror jag men jag är inte kär.

-Kör på. En dag är du lika gammal som mig och undrar varför du inte gjorde som ditt hjärta sa. Kom ihåg detta lyssna på din hjärna men lyssna oftast på ditt hjärta. Hjärtat talar alltid sanning.

-Kloka ord.

När mitt tåg rullade in på perrongen restet jag mig upp och gick mot tåget.

-Tack solveig. sa jag och det känndes som jag pratade med min älskade mormor.

Damen log och jag gick in på tåget. En tår rann ner från min kinde. Efter hennes kloka ord bestämmde jag mig för att skriva till Ludwig.

Emelie: Jag gillar dig.