Sommarflört l.k

17

Ludwigs perspektiv:

Hon kollade mig in i ögonen inan hon vände och gick. Vad fan hade jag gjort? Jag hatade henne men ändå så saknade jag henne så mycket att jag ville dö. Jag letade upp Noel i affären som stod vid och plockade på sig något. 

-Tja! sa han och la ner i korgen.

-Tja..

-Eeemm.. jag möte Emelie precis.

-Vad sa hon? frågade jag nyficken men fick det att låta som jag inte brydde mig.

-Jag tror hon saknar dig. 

-Det är försent för oss två. Vi är över. 

-Jag visste att du fortfarande älskade henne!

Jag skakade bara på huvude och undveck att få ögonkontakt med honom. Sen tog jag ett djupt andetag.

-Fan... 

-Vad?

-Jag möte henne vid ingången.. och..kysste henne och sen drog hon.

Han kollade bara på mig.

-Vad fan ska jag göra?! Jag mår fan skit utan henne! skrek jag nu inne på ica.

-Prata med henne. 

-Men hon vill ju inte se mig. 

-Försök att pratat med henn iallafall. sa han och gick vidare, antagligen tröttande han på mig.

Vi hade suttit hemma hos Noel i säcker 4 timmar nu och bara snackat.

-Vi kan inte sitta här längre. Vi drar till någon skön bar.

-Fan jag pallar inte Noel. 

-Du kanske möter Emelie där. sa han bara och log.

Vad fan menade han? Men jag gjorde som han sa och tog på mig mina skor och en jacka.

Jag satte vid ett bord och stracks efter kom Noel med två öl i handen.

Jag var riktigt låg den kvällen. Vi hade sutit tysta i ett tag och när jag tänkte på den personen jag älskade mest av allt kom hon in med Sofia brevidd sig. Hon fick syn på mig och viskade till sofia något. Jag fattade direkt. Noel och Sofia hade allt så bestämmt detta. Hon kollade på mig med en ledsam blick. Jag släppte aldrig blicken från henne. Jag såg att hon sa något till Sofia inan hon försvann iväg. 

-Eyy skyndda dig efter! sa noel som gav mig en knuff i ryggen.

-Nej jag kan inte..

-Klart du kan! 

Motvilligt följde jag efter. Jag såg att hon låste dörren till toaleten. Jag ställde mig utanför lutandes brevidd dörren. Låste vreds upp och dörren öppnades. Hon kollade mig rakt in i ögonen.

-Hej.. sa jag och försökte le.

-Hej. sa hon och försökte gå därifrån.

Snabbt fångade jag henne i mina armar. 

-Emelie. Förlåt för allt. Förlåt för det jag sa jag menade aldrig det. Jag älskar dig.

Hon stod fortfarande helt tyst. 

-Jag klara mig inte utan dig. Jag ville inte leva om jag ska behöva vara utan dig. 

Hon kollade mig fortfarande i ögonen och inan jag hann tänka så kännde jag hur hennes läppar presades mot mina.

-Jag har saknat dina läppar. sa hon i kyssen.

-Jag älskar dig.