"Nej, bara vänner" ljög vi

Kapitel 6 - Handlarlistan blir närgående

Det var tur att jag tog med mig Oscar. Halvvägs in i affären var korgen nästan full. Jag tittar ner på listan igen. Mamma lär sig aldrig att skriva varorna i ordning efter hur affären ser ut, något som verkligen skulle verkligen underlätta handlingen. Nu står varorna i den ordning hon har tagit slut på grejerna så jag springer fram och tillbaka i affären när jag inser att jag glömt både det ena och det andra för att det stod längre ned på listan.

- Vad står det att vi ska ha sen? frågar Oscar och kommer bakom mig.

Jag njuter av den kontakt vi har. Gör Oscar det tro? Ge dig Molly. Vi har inte ens någon kroppskontakt, jag känner av hans värme bakom mig men jag njuter lika mycket för det.

- Det står att vi ska ha schampo men den är ju liksom sist, stammar jag fram.
- Då kör vi nästa grej, säger han och lutar sig framåt för att se listan bättre.

Nu står vi med våra huvud precis bredvid varandra. Skulle vi vända oss mot varandra nu skulle jag nå hans läppar. Ååh hans läppar... MOLLY!! Jag tittar i samma riktning som han gör, ner mot listan.

- Frukten är next up, säger han lågt.

Andan fastnar i halsen och jag vågar inte öppna munnen. Det skulle antagligen komma ut saker som inte bör göra det. Jag känner hur Oscar vrider sig mot mig men jag låtsas som jag studerar listan istället.

- Vi kör på frukten, viskar han och pussar mig vid örat innan han ställer sig upp och går.

Han gör alltid såhär. Och du reagerar exakt likadant varenda gång. Karma Molly. Karma... Jag följer efter honom mot frukten och ser att han redan står och plockar dem mörkgröna äpplena. Mmh, mina favoriter. Jag går upp till Oscars ryggtavla och tittar på dem äpplen han tar.

- Men den kan du ju inte ta, skrattar jag och stoppar hans hand.
- Varför inte? Det är ju ett perfekt äpple ju.
- Sluta tjura du måste ju känna på dem innan du tar dem. Den här var helt mjukt ju.

Han ser ut som ett frågetecken. Kan han verkligen ingenting om handling och hur man gör? Om det nu finns ett riktigt sätt att handla på vill säga, men det finns alltid ett rätt och ett fel med allt. Han tar upp ett nytt äpple och klämmer lite på det. Han lyfter det i ögonhöjd och studerar det noga. Han ser så koncentrerad ut på bara ett litet äpple.

- Nej inte det här, säger han och lägger ner det igen och tar upp ett annat.
- Vad var det för fel på det då? frågar jag honom och tar upp äpplet som han nyss höll i.
- Det hade en liten skråma i sig, säger han allvarlig och lägger ner äpplet han håller i handen i påsen.
- Ge dig. Det gör ju ingenting.
- Plocka dina egna äpplen då, säger han och ger mig påsen innan han går iväg till nästa frukt.

Vad var det där då? Var han allvarlig med det där? Bra Molly nu har du gjort honom arg också. Där försvann de enda känslorna han hade.Jag skakar bara av det och plockar två äpplen till innan jag går till Oscar. Jag lägger handen på hans rygg när jag kommer fram till honom. Jag kan känna hans muskler genom tröjan och jag vill bara hålla kvar handen här för evigt.

- Blev du arg på mig på riktigt? frågar jag försiktigt och tittar upp på honom genom ögonfransarna.

Jag vill inte möta hans blick fullt ut. Jag vill verkligen inte att han ska vara arg på mig. Jag står med händerna knutna framför mig och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Han tittar ner på mig och studerar mig lite. Han tittar mig i ögonen utan att säga något. Jag börjar bli lite orolig. Tänk om han verkligen blev sårad? Jag vänder bort blicken från honom och suckar medan jag börjar gå bortåt. En hand tar tag i min handled och drar in mig i en kram. Doften från personen gör att jag inte tvekar utan kramar direkt tillbaka.

- Klart jag inte är arg på dig. Jag skulle aldrig kunna vara arg på lilla dig, säger han.

Jag ler lite för mig själv och väljer att inte ge någon reaktion på att han kallade mig lilla. Jag drar ifrån lite så jag kan titta upp på honom. Jag ler mot honom och han böjer sig ner mot mig. Molly nu ger du dig! Han viker av precis när hans näsa nuddar min och pussar mig på kinden. Fan! Han drar ifrån helt och vi fortsätter handlingen.

Vi står i kassan och jag tittar ner på lappen. Snabbt kollar jag så vi inte missat något. Jag vänder på lappen men det står ingenting där heller. Jag ler snabbt mot killen som sitter i kassan. Han har brunt, kort hår och ett leende som antagligen kan få alla tjejer på fall. Han är kanske nitton år, absolut inte äldre.

- Var det bra så? frågar han och ler.
- Ja, säger jag tillbaka och stoppar ner kortet.
- Du var en väldigt söt liten tjej, säger han plötsligt och jag stannar i mina rörelser.

Vad håller han på med? Ska inte han vara professionell? Inte säger till tjejer att de är söta.

- Tack, säger jag kort och trycker in min kod till kortet jag satt i den gråa korthållaren.
- Vi kanske kan träffas någon gång.

Det är inte ens en fråga. Det är mer ett påstående som att vi ska göra det men jag har verkligen inga planer på att göra det.

- Jag vet inte riktigt det jag, säger jag och skrattar nervöst och tittar mot Oscar och hoppas att han ska förstå mina signaler.

Oscar tittar på mig och verkar förstå för han släpper sakerna han har i handen och går fram till mig. Han lägger sina händer på min midja.

- Vi glömde glassen älskling men vi kan ta en kulglass på vägen ut, säger han.
- Det blir jättebra, säger jag och tar ut kortet.

Jag tittar upp mot killen i kassan och tar emot kvittot.

- Ha en bra dag, säger jag och går mot Oscar.

När vi kommer utom synhåll för killen tar jag tag i Oscars arm för att stoppa honom. Han stannar och vänder sig om och ställer ner påsarna på golvet. Jag går fram och ger honom en kram.

- Tack Oscar, säger jag tyst.
- Jag räddar dig i alla tillfällen vet du.
- Var du seriös med glassen däremot? frågar jag och tittar upp på honom.

Han skrattar och släpper kramen och tar upp påsarna och går emot kiosken utanför ICA. Oscar insisterade på att han skulle betala glassen så det var bara att låta honom göra det. Han vet vad svag jag är för glass. När vi var yngre mutade han mig alltid med kulglass för att få sin vilja igenom.

- En päronkula till fröken, säger han och sträcker fram glassen till mig.

Jag ler mot honom, han vet exakt vad jag tycker om. Vi äter glassen på vägen hem i solen. Det här är väl ändå livet? Glass och Oscar.