"Nej, bara vänner" ljög vi

Kapitel 10 - Har dig. Nästan

Morgonen därpå vaknar jag av att solen lyser in genom fönstret. Jag ligger med ryggen mot Oscars mage och hans arm ligger runt mig. Jag kan känna hans andetag i nacken och hur han trycker mig närmare honom när jag rör mig bortåt.

- God morgon, säger Oscar bakom mig med sin mörka morgonröst.

Hans morgonröst skulle inte vara fel att vakna till varje morgon. Att vakna med honom varje morgon skulle inte vara helt fel det heller. Tänk att få vakna med Oscar, Oscar med bar överkropp och inga... Det spårar Molly!

- God morgon, säger jag och myser in mig i hans famn.
- Hur mår du? frågar han mig.
- Bättre än igår, svarar jag tyst. Tack Oscar.

Han sätter sig lite upp och stödjer sig på madrassen med armen som han har runt mig. Han tittar på mig frågandes.

- För vad då?
- För att du alltid finns där när det händer något eller när jag behöver någon.
- Du vet att jag alltid finns där för dig, säger han och lägger ner sitt huvud i min nacke. Jag älskar dig Molly så det är klart att jag alltid finns där.

Allt skriker inom mig. Det känns som om jag kommer krypa ur skinnet snart om jag inte får gå upp och röra på mig. Jag vill bara hoppa upp och ner av glädje. Jag vet att han bara älskar mig som sin bästa vän men ändå. Vem älskar inte att få höra att sin förälskelse älskar en även fast han kanske inte menar det på det sättet? Jag väljer att inte svara på det utan lutar mitt huvud mot hans och tar in stunden. Molly släpp honom innan du håller kvar honom för alltid. Sakta lättar jag på taget jag har runt honom och sätter mig upp. Han tittar på mig men sätter sig med upp och tar upp sin tröja ifrån golvet och sätter på sig.

- Hungrig? frågar han mig och ställer sig upp.

Jag nickar och går efter honom in till köket. Han börjar leta i skåpen efter något att äta och jag sätter mig på en stol och tittar på honom. De där musklerna han har på armarna. Jag kan se hur hans muskler spänner sig varje gång han rör på sig. Varje gång han sträcker lite på sig för att nå något spänns hans muskler under tröjan och jag älskar det.

- Blir det bra eller? hör jag hur han säger och vinkar med handen framför mig.
- V-va? frågar jag och tas ur mina tankar.
- Blir det bra med havregrynsgröt och jordgubbssylt? säger han och skrattar lätt. Jag vet att du gillar det.

Han skrattar åt dig Molly. Ta dig samman! Jag nickar till svar och han börjar göra i ordning gröten. Han gör den på spisen och jag bara väntar på att få rycka in för det går fel men ingenting händer och han ber inte om hjälp en enda gång. Han ställer gröten framför mig och ger mig jordgubbssylten. Vi sitter och äter utan att egentligen säga något vettigt så ingen säger någonting alls.

- Jag kan inte göra det här, säger jag och lägger ner skeden. Någon måste säga nått.

Han skrattar åt mig igen. Igen Molly! Jag tittar på honom där han sitter på stolen och skrattar med munnen full i gröt. Det ser lite roligt ut måste jag erkänna och följer med på det skrattande tåget. När vi tillslut slutar att skratta tittar han rakt in i mig. Inte på något läskigt sätt utan mer... kärleksfullt skulle man kunna säga. Finns det något kärleksfullt med det uttrycket?

- Vad? frågar jag och tittar på honom.
- Vet du vad underbart skratt du har?

Nu får han ge sig med alla komplimanger. Vart vill han komma egentligen? Jag vet att jag inte bör bli arg men det börjar bli så osäkert för mig vad han menar med allt att jag inte kan hålla tankarna i styr riktigt. Säger han allting för att han vill hinta med att han tycker om mig eller försöker han bara vara en väldigt bra vän?

- Varför ger du mig massa komplimanger hela tiden? frågar jag utan att tänka mig för.

Han tittar lite ledsamt på mig som om jag sagt något helt fel. Vilket jag kanske har också. Ingen frågar någonsin varför någon annan ger en komplimanger, det är ju bara snällt. Snyggt Molly...

- Vill du inte att jag gör det? frågar han och tittar ner i sin tallrik.
- Jo självklart så älskar jag när du gör det...
- Så varför en sådan fråga för? avbryter han mig.

Nu är det min tur att titta ner i tallriken. Försäg dig inte Molly. Jag drar en liten svordomsramsa i huvudet innan jag tittar upp på Oscar.

- Jag är bara inte van vid att någon ger mig så många komplimanger hela tiden, ler jag lite försiktigt.
- Molly, säger han och lägger handen på min arm. Då är det bäst att du vänjer dig. Du är min bästa vän, säger han innan han ställer sig upp och tar med bådas tallrikar till diskhon.

Aj, den sved. Han kallade mig verkligen för sin bästa vän och ingenting mer. Jag antar att det inte är någonting mellan oss då. Jag ställer in sylten i kylskåpet innan vi går mot sovrummet. Jag har ingen aning om vad han tänker att vi ska göra för äventyr idag men jag hoppas att han har tänk till lite i alla fall.

- Det kommer antagligen inte bli så varmt idag så ta på dig typ träningsbyxorna och någon tröja, säger han. Vi ska ut och klättra.

När han sagt det så lämnar han sovrummet och jag hör hur han gör i ordning sin tandborste. Åh nej han kommer inte undan såhär lätt. Ut och klättra? Han har verkligen inte tänkt till över huvud taget. Jag går in till honom i badrummet och gör i ordning min tandborste och tittar på honom genom spegeln på väggen.

- Vad? skrattar han efter ett tag.
- Jag trodde du tänkte till lite innan du bestämde äventyr sen den förra incidenten, säger jag.
- Jag trodde du hade förlåtit mig för den, säger han och tittar på mig lite chockat.
- Klart jag har det jag vill bara veta att du vet vad du håller på med så det inte händer något med någon av oss, säger jag och sköljer av tandborsten.

Jag går in i sovrummet och tar fram dagens kläder. Det får bli träningsbyxorna och sen en trekvartströja med blåa ärmar och vit fram- och bakdel, precis som Oscar sa. Jag vänder mig om och där står Oscar. Utan tröja. Utan tröja! Sluta titta. Det är försent. Han har redan sett mig.

- Trodde du hade sett det här förut? skrattar han och klappar sig på magen.
- Jo det har jag men du har definitivt tränat sen sist jag såg den, svarar jag och tittar bort när jag känner rodnaden krypa fram.

Oscar kommer fram till mig. Fortfarande utan tröja. Titta inte Molly. Han tittar mig i ögonen och böjer sig ner så han är i min ögonhöjd.

- Well Molly du har tur, börjar han. Jag är din bästa vän och du min så du får titta hur mycket du vill.

Han ställer sig upp och tar på sig en långärmad tröja och går ut i hallen.

- Kommer du eller? frågar han och jag hör flinet han har på läpparna.

Jag suckar och ställer mig upp och går ut till honom. Jag är inte alls taggad för det här med klättringen. Tänk om jag ramlar ner och dör.

- Vi har med oss två ryggsäckar packade och klara med mat och annat nödvändigt, säger han.
- Har du med dig nyckeln till ambulansen som kommer få stå utanför och vänta på att någon av oss kommer komma tillbaka med benen sönderslitna?

Han himlar med ögonen åt mig och jag går fram till honom och lägger handen på hans kind.

- Ajabaja, säger jag. Inte himla med ögonen.

Jag klappar honom lätt på kinden några gånger innan jag går vidare. Han står kvar och gapar åt mig.

- Du gjorde inte precis det där, säger han.
- Vadå? säger jag och börjar gå fortare.
- Du kommer inte undan med det, skrattar han och börjar springa efter.

Jag tar sats och springer jag med. Även fast jag vet att han är tusen gånger snabbare än mig springer jag ändå. Jag kommer inte långt innan jag känner hur hans armar slingrar sig runt mig och han tar ett stadigt grepp om mig. Han andas mig i nacken. Precis som han gjorde i morse när vi vaknade. Det är precis som på film. Lite musik, om vi skulle varit ett riktigt par och solens strålar som lyser i mellan oss och det hade varit ett romantiskt ögonblick. Precis som på film.

- Har dig, säger han bakom mig och kramar om mig lite hårdare innan han tyst mumlar något som nästan är ohörbart men jag hör det. Nästan.